Ideologins fånge

Ledare Artikeln publicerades

Därför kommer regeringen inte att ifrågasätta världens dyraste kriminalvård.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Konsekvenserna av en snabbt växande befolkning slår olika mot skilda delar av Myndighetssverige. I dagarna är det kriminalvårdens tur att slå larm om bristande kapacitet och behov av snabba nysatsningar för att klara verksamheten.

Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg bedömer att man man måste bygga ut från fyratusentvåhundra till femtusen fängelseplatser inom tio år för att klara tillströmningen. Att antalet personer i fängelse ökar efter många år av minskning beror enligt myndighetschefen på snabb befolkningstillväxt och politikernas krav på hårdare straff och fler poliser.

Det är förstås inget konstigt samband och kriminalvården bör byggas ut så att man kan hantera ett läge där fler begår allvarligare brott eller där brott helt enkelt bestraffas hårdare.

Det budskapet skulle dock kunna levereras utan pekpinnar riktade mot de beslutsfattande politikerna. Men generaldirektören väljer istället att varna för vad som skulle kunna hända om man lämnar det rådande rättsfilosofiska paradigmet.

Kriminalvården präglas fortfarande i hög grad av den ideologiska övertygelsen att brott är en sjukdom i samhället. Brottslingar ses knappt som självständiga individer med egen vilja, utan som en sjukdomsbärande del av en samhällskropp.

Öberg varnar för ett scenario där denna syn får stå tillbaka för hög belastning och minskade möjligheter till insatser för interner: ”Värst av allt är kanske att brottsoffer och allmänhet tvingas leva med vetskapen om att förövarna en dag återvänder till samhället i lika dåligt, eller sämre, skick än innan.”

Det är nog ganska få brottsoffer som skulle oroa sig över förövarens rehabiliteringsmöjligheter. Det vet generaldirektören och texten är inte heller riktad till dem utan till regeringen som håller i plånboken. Budskapet är tydligt: om ni tvunget skall ta i med hårdhandskarna kommer det att kosta, annars äventyrar ni humaniteten.

Att betrakta fängelseverksamhet och verkställande av straff som vårdinsatser är nämligen tätt kopplat till den socialdemokratiska ideologin och något man inte vill rucka på.

Problemet är att det är dyrt. Svenska fängelser kostar nästan dubbelt så mycket som danska trots att man har nästan samma andel av befolkningen i fängelse. Det tyder på en liknande situation vad gäller straffskalor och kriminalitet. Danmark lyfts också fram internationellt som ett föredöme när det kommer till rehabilitering av kriminella.

Om kriminalvården står inför utmaningar som motsvarar dem vi bevittnat bland andra myndigheter lär det bli svårt för regeringen att hitta pengar och personal till att upprätthålla nuvarande standard på verksamheten. Det behöver inte vara något negativt.

Det lär finnas goda möjligheter till att minska kostnaderna inom kriminalvården utan att skämma ut sig i internationella rankingar vad gäller kriminellas rehabilitering i samhället. Det är dock svårt att se att regeringen skulle våga sig in på det området. Att ifrågasätta kostnaderna skulle innebära att man ifrågasatte grundläggande socialdemokratiska principer som att en individ inte kan hållas ensamt ansvarig för sina handlingar.