Annons

Idyllien står ännu

Det Statsbärande Partiet finns inte längre kvar, men det gör dess institutioner.
Ledare • Publicerad 16 juni 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Det är inte utan att man undrar vad Vilhelm Moberg hade haft att säga om han hade besökt riksdagshuset i dag.
Det är inte utan att man undrar vad Vilhelm Moberg hade haft att säga om han hade besökt riksdagshuset i dag.Foto: Gunnar Lantz/SvD/TT

Av alla Vilhelm Mobergs förmågor – och det finns några stycken att välja bland – var nog den att med ett kritiskt öga skildra samhället och samtiden ett av de starkaste. Från kampen mellan den inre rösten och de samhälleliga konventionerna i Mans kvinna till den unga idealistens utveckling i Soldat med brutet gevär till relationen till omvärlden och landsbygden i Utvandrarserien finns den. Allra tydligast märks den kanske i Det gamla riket från år 1953.

Idyllien heter det gamla riket i romanen. Den unge tingsnotarien Urban Secretessius från Norra härads domsaga i Småland får ett resestipendium och flyger till det europeiska landet för att under ett halvår studera dess rättsväsen. Idyllien är en parlamentarisk monarki. Regeringsmakten innehas av Det Statsbärande Partiet – ett idéparti med två idéer: 1) Partiet skall komma till makten. 2) Partiet skall hålla sig kvar vid makten. ”Den första hälften av partiets idéprogram genomfördes fullständigt redan för tjugofem år sedan, medan genomförandet av den andra fortfarande pågår med stor framgång. Det beräknas komma att pågå så länge tiden existerar”, noterar Urban Secretessius innan sin avresa.

Annons

Låter det bekant? Novellen handlar naturligtvis om den svenska efterkrigstidens socialdemokrati. Vilhelm Moberg ville kasta ljus på rättsskandaler och maktmissbruk inom statsapparaten, men lyckades även fånga någonting annat viktigt om det politiska Sverige. Mellan år 1932 och 2000 befann sig Socialdemokraterna i opposition endast under nio år. Vid flera tillfällen fick partiet över hälften av rösterna och egen majoritet i riksdagen. Sverige var i mångt och mycket socialdemokratins land.

I och med detta har partiet naturligtvis också varit centralt i bygget av det offentliga Sverige, och inte sällan utformat institutionerna utifrån sin egen rörelse och till dess gagn. Att medlemskap i ett LO-förbund fram till början av nittiotalet innebar kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet är en konsekvens av det. Hyresgästföreningens starka koppling till partiet och den hyresreglering som infördes på sextiotalet är en annan. Undantaget i lotterilagen som gör det möjligt för Socialdemokraterna att sälja lotter till redan skuldsatta och göra mångmiljonvinster rätt ned i partikassan är en tredje. I Det Statsbärande Partiets Sverige kommer rörelsen först – och folket sedan. Dess inflytande i samhället har dessutom sträckt sig betydligt längre än de parlamentariska institutionerna – in i den statliga medierna, akademin och kulturen.

På sjuttiotalet bröts Socialdemokraternas maktinnehav för första gången på fyrtio år. Därefter började makten att skifta mellan blocken. Partiet var dock fortsatt framgångsrikt i att sätta agendan för det politiska samtalet. De två allianssegrarna efter millennieskiftet markerade början på en ny tid i vilken bilden av det självklara svenska maktpartiet var krossad. Någonstans där började Socialdemokraternas resa mot dagens katastrofsiffror.

Den dominans som partiet har haft under Sveriges moderna historia är svår att förstå när det i dag får 23,1 procent i opinionen. De system som partiet har byggt upp är ändock intakta – och i det bär borgerligheten en stor skuld. De borgerliga partierna har många gånger varit bra på att högljutt kritisera socialiseringsförslagen. Till syvende och sist har striden dock stått om procentsatser och detaljer av i huvudsakligen socialdemokratiska reformer.

I avhandlingen Partierna och den stora staten från år 1993 beskriver statsvetaren Emil Uddhammar, professor vid Linnéuniversitetet, hur de borgerliga partierna genom historien nästan alltid har legat Socialdemokraterna nära vad gäller bygget av den stora välfärdsstaten. Man har ofta hävdat en linje av ”inte riktigt så långt” – utan att bjuda expansionen aktivt motstånd.

Den före detta moderatledaren Gösta Bohman skrev samma år en replik till avhandlingen i Svensk Tidskrift som menade att fokuset på riksdagen och riksdagsarbetet inte beaktade de politiska problem som kunde följa av att driva en mer ideologisk linje. Må så vara. Varje tid har sina förutsättningar – och Bohman är fortfarande en av de mest framgångsrika och betydelsefulla moderata partiledarna. Kommentaren i sig är dock föga övertygande.

Med en socialdemokrati på dekis och ett nytt politiskt landskap att verka i finns det ånyo riktiga möjligheter för borgerligheten att vinna stöd för ett alternativt samhällsbygge – med respekt för individens och familjens rättigheter, egenförsörjning, valfrihet och marknadsekonomi. Med ett av världens högsta skattetryck, vänsterns hot om stora inskränkningar av näringslivet och risker med omfattande offentlig välfärd som till slut är på väg att komma i kapp oss är det dessutom helt nödvändigt. Det är hög tid att utmana inte bara det socialdemokratiska partiet – utan det socialdemokratiska samhället.

Catarina Kärkkäinen
Annons
Annons
Annons
Annons