Ikea och det goda företaget
För det första: Den skatteplanering och de konstruktioner som bedrivs inom Ikeakoncernen är fullt laglig. Förlustavdrag, räntesnurror och andra bokföringstekniska verktyg som uppmärksammas är i dag tämligen vanliga instrument i samband med till exempel företagsförvärv.
Det fritar emellertid inte Ikea och ägaren Ingvar Kamprad från tung kritik. Här lever möbeljätten uppenbarligen inte med i tiden. Under de senaste åren har de stora bolagens samhällsansvar alltmer uppmärksammats. Trenden kommer från USA och kallas för Corporate Social Citizenship. Vad som vanligen karaktäriserar CSR-företag är ambitioner på miljöområdet, eller när det gäller att stärka mänskliga rättigheter på export eller produktionsmarknader. Andra företag upprättar också partnerskap med välgörenhetsorganisationer. I detta ligger också krav på transparens som långt överstiger lagarna. I en tid när allt är offentligt måste företag anpassas sig efter kundernas och medborgarnas krav. Ikea har under senaste åren efter krig omfamnat CSR-tanken, i hålbarhetsarbete och från ägarstiftelsen genom stöd i hundramiljonersklassen till biståndsprojekt. Men det räcker inte. Slutenheten - och tystnaden om ägarstiftelser - förvånar i en tid när öppenheten är normen. Att säga en sak om koncernens konstruktion och makt/ägarförhållanden när sanningen är en annan försvagar varumärket och försämrar kontraktet mellan medborgare och näringsliv. Ikea har en lång väg att vandra när det gäller öppenheten.
För det andra: Skatteplanering, utlokalisering och bolagskonstruktioner måste också ses i ljuset eller rättare sagt mörkret av det skattesystem som Sverige en gång hade. Det var i tider då löntagarfonder diskuterades, då arvskatten förhindrade generationsskiften i företag och då förmögenhetskatten fungerade som en konfiskation av större skapade familjetillgångar som skatteparadis och bolagskonstruktioner blev en del av Ikeas tillväxtstrategi. Tämligen naturligt. Signalerna från det politiska styret till företag som Ikea var tydliga; satsa inte här. Investera någon annanstans.
De stora börsbolagen hade å sin sida ett slags osynligt avtal med det politiska styret. Men i ett samhälle där målet var en kapitalism utan kapitalister fanns inte utrymme för entreprenörer och familjeföretagare. Så växte heller inte några nya stora svenska företag fram under denna tid, i vart fall inte på svensk mark. Det fanns helt enkelt ingen medvetenhet om att det stora företaget en gång hade varit litet. Det var då inte Ikea och kamprad som svek Sverige, utan Sverige som svek Ikea och Kamprad.
