In i Rosenbad, Centern

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Johan Nilsson/TT

Den där ”hatsvansen” Stefan Löfven talade om fick aldrig någon anledning att skåla i champagne, och det kanske var lika bra med tanke på viken knäpp metafor det är. Men i flera andra avseenden finns förstås anledning att vara bekymrad över innebörden av den avvisade misstroendeförklaringen mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.

Att det faktum att Strandhäll sparkade Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler och sedan ljög om omständigheterna utgjorde grund för misstroende var uppenbart. Det enda som fram till i går morse var det minsta oklart var huruvida Centern skulle lägga sin avgörande röst i vågskålen till Strandhälls fördel, vilket de ju gjorde.

Det är trist men väntat att Stefan Löfven använder slask- och struntargument för att freda Strandhäll. Det är trist men (ganska) väntat att han inte får mothugg av vare sig statsvetare eller journalister i sitt påstående att Konstitutionsutskottet, KU, har med misstroendeförklaringen att göra. Men Centerns intagna position är något annat. Den är värre.

”Det är klart att en regering ska kunna styra inriktningen på en myndighet”, säger Löfven (efter att ha konstaterat att Kristersson sjunker ”allt lägre”). Och det har Löfven rätt i. Styrningen i fråga sker medelst regleringsbrev och budgetanslag. I särskilda fall har en regering anledning att plocka bort en generaldirektör, men då handlar det om att denne styr åt ett annat håll än vad som anvisas i regleringsbrevet eller uppvisar allmänt olämpligt beteende. Begler faller inte inom någon av de kategorierna. Regeringen i form av Strandhäll gick över en gräns.

Inför detta har Centern nu förklarat rakt ut att de vill försvara en regerings rätt till politiska tillsättningar. Att vänsterpartier gärna låter politiken (när det är de själva) omfamna och kväva självständiga myndigheter är väl känt. Men ett förment borgerligt parti förväntas slåss för motsatsen. Det hör till borgerliga så kallade kärnvärden.

Att Annie Lööfs högra sko väntar på att bli middag är vid det här laget väl känt. Men det beror på partiets strategiska vägval i regeringsfrågan. Det här handlar om något mer än så. Frågan om politikens legitima räckvidd är långt viktigare än nivån på den ena eller andra skattesatsen. Med detta ställer sig Centern inte bara på vänsterns parlamentariska planhalva utan även på dess ideologiska.

Vad som gör det än värre är den bultande misstanken att berörda centerpartister egentligen mycket väl vet vad som är principiellt rätt och riktigt men att politisk substans vid det här laget endast har blivit ord för dem. Vi har nått och passerat den punkt där det är lika bra, till och med ärligare, att de ingår i regeringen.