Inför ansvarsfrihet i vården

En narkosläkare fick ansvar för den sista tiden. Samma läkare greps ett halvår senare av polis, misstänkt för mord alternativt dråp.

Den rättsliga processen tog nästan tre år och slutade med att läkaren friades.

Kritiken mot rättsväsendet var hård. Det talades om rättsliga övergrepp mot den enskilde läkaren, men också om ett tänkbart scenario med en sämre vård där läkaren istället för att ta nödvändiga risker träder tillbaka i kritiska situationer.

Fallet med barnläkaren visade på ovanan inom åklagarväsendet att närma sig vården. Nu erkänner man att det vid juridiska tvister som rör hälso- och sjukvården behövs en speciell kompetens. Nu har därför tolv åklagare vid sex kammare runt om i landet blivit utsedda att handlägga rättsfall inom vården.

Det är ett steg i tiden. Så här arbetar man på andra områden, man samlar kompetens och erfarenhet i fall som är sällan förekommande.

Men det finns problematiska inslag i lagstiftningen, som adresserades av professorn i medicinsk etik vid Karolinska institutet Nils Lynoe i Ekot på torsdagen. Han pekar på behovet av ett tillägg i strafflagstiftningen, som säger att behandlingar i överenstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska vara straffria. Även om det innebär att en patients liv förkortas något, till exempel i samband med att man ger lindring i livets slutskede.

Detta var centralt under rättegången mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus, det fanns en oförståelse för de etiska riktlinjer som gäller inom vården.

Redan för tjugo år sedan slog Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik fast att läkare under inga omständigheter får vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.

I de flesta fall går det också att ge smärtlindring utan att döden påskyndas. Men det finns också fall där det är en bedömningsfråga och där smärtlindringen sätts i främsta rummet.

Det är väl genomtänkta riktlinjer.

Det handlar inte om att ge utrymme för dödshjälp, eller i mer drastiska ordalag barmhärtighetsmord, utan om att ett visst mått av ansvarsfrihet måste tillåtas inom vården. Den svåra balansgången mellan att lindra symtom och påskynda ett dödsförlopp låter sig inte styras av exakt formulerade paragrafer i lagtext. När livet hänger på en skör tråd är det till etiken man går för vägledning, den som sätter patientens bästa i centrum.