Annons

Ingen skugga över London

En av de mer underliga infallsvinklarna på det nyss stundade valet av Boris Johnson till Toryledare och därmed premiärminister är att han saknar, eller i alla fall kan tänkas sakna, legitimitet som brittisk regeringschef eftersom han fått posten genom en intern partiprocess. Omkring hundrasextiotusen partimedlemmar fällde ju avgörandet, inte folket. Om vi för ett ögonblick anammar detta perspektiv är situationen egentligen ännu värre, givet att bara drygt nittiotusen av medlemmarna röstade på den vinnande kandidaten.
Ledare • Publicerad 25 juli 2019
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Frank Augstein

Det är förstås lätt att ha synpunkter på valet av Johnson, som är och förblir kontroversiell. Många hyser onekligen en djupt negativ uppfattning om honom, som politiker och som person. Men det finns ingen anledning att för den skull misskreditera det ramverk han valdes inom och så att säga kasta ut barnet med badvattnet.

Idén om Johnsons bristande demokratiska legitimitet har uttryckts på flera olika håll i Sverige. Till exempel publicerade vänstertidningen ETC i början av juli en artikel med den talande rubriken ”0,3 procent av britterna får vara med och rösta”. Man frågade retoriskt vilka dessa var och konstaterade att det i hög grad rörde sig om vita, välbeställda och äldre män.

Annons

Först ut var emellertid SVT med texten ”Analys: Röstprocessen är helt laglig – men är den verkligen legitim?” (20/6), som ETC tydligtvis tagit del av. Författaren, utrikesreportern Anna-Maja Persson, angav att inte mer än 0,3 procent av britterna var delaktiga i tillsättandet av ny premiärminister och att den stora folkmajoriteten alltså stod utan inflytande.

I SVT-analysen hittar vi av allt att döma förlagan till ETC:s retoriska fråga om vem som får vara med och rösta: ”Vilka är de då, de 160 000 gräsrötterna i Torypartiet som håller Storbritanniens framtid i sina händer? Hur ser den genomsnittlige medlemmen ut? Det korta svaret: en äldre, vit man ur medelklassen”. Mot slutet av SVT:s artikel påpekas, säkerligen för att inskärpa misstänkliggörandet, att det kostar tjugofem brittiska pund per år att vara medlem av partiet.

Problemet är att man i förlängningen av den här sortens resonemang hamnar i en kritik av ett grundläggande funktionssätt hos demokratiska partier. Ett partis ledare väljs av partiets medlemmar. Så även i Sverige, där Göran Persson för övrigt efterträdde Ingvar Carlsson som statsminister 1996 utan något föregående allmänt val.

Det ligger nära till hands att anta att diskussionen om Johnsons brist på legitimitet som regeringschef handlar om att man ogillar och söker underminera honom. Ingen är dock betjänt av att motvilja mot en enskild politiker eller viss politisk riktning kanaliseras i angrepp på vedertagna och integrerade delar av det politiska systemet.

Som Martin Tunström framhöll i gårdagens Barometern skiljer sig Sverige från Storbritannien såtillvida att riksdagen röstar om varje ny statsminister. Han slår samtidigt fast att det brittiska parlamentet om det så behagar kan avsätta Johnson och hans ministär.

Att Johnson skulle vara demokratiskt tvivelaktig är således en chimär – åtminstone om man inte också vill kasta skugga över parlamentarismen och den representativa demokratin.

Mathias Persson
Annons
Annons
Annons
Annons