• KOMMENTERA
•      

Effektivt bistånd. På en Sidafinansierad skola i Indien hänger denna affisch över svenska svampar.

Arkivfoto:
Martin Tunström

Innehållet viktigare än procenten

Ledare 2007-08-28 | Uppdaterad 2007-10-05

I biståndspolitiken har procenten under många år varit viktigare än innehållet. En procentsmålet har varit viktigare än demokratiska mål för mottagarländerna. Budgetmålet diskuteras oftare och i mer högljudda ordalag än resultat. I vanliga politiska frågor är det tvärtom: Det är resultaten som räknas, inte utgifterna. Det är därför motståndarna till ­bistånd, grupperna som inte anser att vi skall sträcka bröd åt den fattige, att vi inte skall taga vara på vår broder har haft så enkelt för sig i debatterna. Biståndet har gått till så många länder att det varit svårt att utvärdera och kontrollera. Det har också gått till fel länder: Bidrag förutsätter motprestationer, åtminstone när det handlar om stöd i miljardklassen. Och trots att demokrati och mänskliga rättigheter är högtidsord alla svenska utrikesministrar använd sig frekvent av strömmar biståndskronorna in till stater som Vietnam och Kina. Tendensen till att politisera valet av mottagarländer är också tydlig. 1970-talets socialdemokrati valde Asien, 1980-talets Latinamerika och 1990-talets Afrika. Om långsiktighet borde prägla biståndspolitiken utmärks den istället många gånger av politiska trender. Och av så många olika insatser: minröjning i Angola, miljöfonder i Indien och vad gäller Mongoliet sker utbildning av fackliga företrädare i jämställdhet

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) kan vara på väg att inleda ett paradigmskifte i biståndspolitiken. Istället för att först och främst tala om procent är det innehållet som kommer i första hand. Svenskt bistånd skall inte vara många åtgärder i många länder, utan enhetligare och effektivare till färre länder. Det är också den linje som EU länge påtalat. Svenskt bistånd kan i dag inte ses isolerat utan måste beslutas och betraktas från ett europeiskt perspektiv. Här finns möjligheter till både samordning och till specialisering. Biståndskritikernas ord om att insatser i samma länder motverkar varandra eller åtminstone görs helt oberoende av varandra får inte ignoreras.
Biståndssverige är större än vad man kan tro. Även i denna sfär finns särintressen, konsultfirmor med utvärderingsuppdrag, och organisationer som får biståndsmiljoner men som saknar medlemmar och bred folklig förankring. Forum Syd beviljade i mars i år nästan en halv miljon kronor till Attac för information om global demokrati. Djurens rätt fick pengar för köttkonsumtion i Kina, RFSL för att bedriva kampanj i HBT-frågor. Här finns också de seriösa grupperna vars verksamhet var den historiska förebilden för det statliga biståndet. Samfund, frivilligorganisationer och folkrörelser som får Sidapengar vid sidan av sina egna insamlade medel. Men faktum är att biståndssverige i mening Sida ger regeringen sitt stöd för ”länderfokuseringen”. Även för Sida har biståndet blivit ohanterligt och stort. Positiva är också symptomatiskt nog är Diakonia, en av de största samfundsanknutna organisationerna med lång erfarenhet av biståndsfrågor

Ensamma kritiker är socialdemokraterna, ansvariga för en biståndspolitik som inte ens biståndsarbetarna varit tillfredsställda med.
Och de protesterar tillsammans med särintresserna, organisationerna som saknar medlemmar, som har så svårt att samla in egna pengar, men som ­kräver del av statens kaka.

• KOMMENTERA
•