Inrikes utrikespolitik

Ledare Artikeln publicerades

Det rödgröna beskedet att erkänna en palestinsk stat handlar nog inte om Palestina. Situationen där påverkas inte nämnvärt av en symbolhandling i ett land långt borta. Mer än 100 av världens länder, varav många mäktiga som Ryssland och Kina, har redan erkänt landet, utan att det förbättrat förutsättningarna för en tvåstatslösning.

Problemet är att det för närvarande inte finns någon palestinsk stat. Palestina är delat mellan två rivaliserande politiska styren, Fatah och Hamas. Dessutom är stora delar av Västbanken ockuperade. Även om det fanns en fungerande palestinsk ledning skulle den inte ha kontroll över sitt eget territorium. Den palestinska myndigheten är också, vilket vi sällan talar om i Sverige, hårt belastad av korruption och inkompetens.
Om regeringen i det rådande läget erkänner Palestina är det ett exempel på vad Moderatledaren Gösta Bohman kallade för inrikes utrikespolitik när Olof Palme gjorde det till paradgren. Ett utspel som vid ett första ögonkast handlar om världen därute, men om man tänker egentligen görs för att stryka en viss opinion här hemma medhårs.

Gesten skulle inte förändra hållningen i Mellanösternfrågan. Sverige var en stark aktör för tvåstatslösning och för ett slut på ockupationen också under den förra regeringen. Vänster-högerkonflikten är till stor del en chimär. S har tidigare valt att inte erkänna Palestina, till och med när situationen såg långt bättre ut än idag. Centerpartiet har föreslagit ett erkännande.
Kanske är det bristen på inhemsk konflikt som regeringen nu vill åtgärda. De rödgröna kommer framstå som mer Palestinavänliga än Alliansen. Dessutom återupplivar man bilden av Sverige som en stat som går sin egen väg i utrikespolitiken. Det kan säkert glädja vissa. Men vår möjlighet att hjälpa palestinierna blir inte bättre. Hur vi bäst gör det vore en bättre utgångspunkt.
Mathias Bred