Instagram eller Europakänsla?

När jag var sjutton år gav jag mig ut i Europa för att tågluffa. Idag hade jag knappt släppt iväg mig själv som sjuttonåring utanför kommungränsen men då fanns det så kallade interrail-kortet. Det gjorde att man för en överkomlig summa kunde åka tåg under en månad vart man ville i de flesta europeiska länder och då var det svårt för föräldrar att säga nej.

Ledare • Publicerad 9 maj 2019

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

I början av juli satte man sig på den så kallade vikingaexpressen till Paris fullpackad med unga skandinaver och därefter spred vi oss över kontinenten. Till Budapest, Bayern, Rom, Split, Sevilla – vartän humöret eller ryktet pekade.

Det var ingen lyx direkt. Man lärde sig att spara hotellpengar på att ta nattåg och försöka sova sittande men ångrade det ofta. Några kompisar till mig som en kväll spred ut sina sovlakan över en parkplätt för att nästa morgon upptäcka att det var en hundrastplats var inte heller nöjda med beslutet.

Annons

Men man fick närkontakt med kontinenten. Med glada skottar, föraktfulla fransmän, sällsamma holländare, hånfullt flirtiga italienskor, vänliga greker och omtänksamma portugisiska hotellmatronor. Europa som torktumlare. Stökigt och utmattande. Men nästa sommar var man ute igen.

Den där summan för interrailkortet har idag stigit till nivåer som förpassat det till marginalen. Istället har vi fått EU-initiativet DiscoverEU. ”Gratis”, som det heter.

Det går inte hur lätt som helst att få det. Man måste tävla om det där kortet i en frågesport. Och även efter att man eventuellt visat att man kan så mycket om EU att man klarat den där frågetävlingen så ”förväntas” det saker av en, både när man reser (på hösten) och är hemma igen.

Det ”förväntas” att man blir ”DiscoverEU-ambassadör” och att man skall dela med sig av sina ”erfarenheter på Instagram, Facebook, Twitter eller andra sociala medier”. Man får gärna hålla ”presentationer” på skolan eller hemorten också. Hashtagen #DiscoverEU finns naturligtvis tillhanda.

Det som var ett enkelt och praktiskt sätt att få en generation européer att komma närmare varandra är alltså ersatt av ett kommunikationsprogram.

Som tidsspegel är det talande. EU visar tecken på att tappa självförtroendet. Det viktiga är inte att de unga som åker runt får erfarenheter, på gott och ont. Det viktiga är att de ställer upp på att forma en bild som skall påverka andra. Tillförsikten om att en europeisk samhörighet växer ur otvungna möten har ersatts av en krampaktig och centralt dirigerad kampanj.

De konsulter som kommit på det här har säkert ansträngt sig och gjort sitt bästa - utifrån den föreställningsvärld som numera fyller Bryssels korridorer. Men ibland är det enkla det mest vettiga: skippa allt det där och gör det gamla interrailkortet prisvärt igen. Och nej – inte ”gratis”, såsom förslaget på ett kort som skulle kosta skattebetalarna över sju miljarder kronor.

Instagram och hashtags är delar i en pseudovärld. Att vakna upp på brunfläckiga lakan i en rastgård och till ljudet av skrattande fransmän är det inte. Det är bilden av ett löftesrikt Europa.