Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Ledare 2008-11-05 | Uppdaterad 2008-11-04
Två program med religionsprofil utmärker sig nu i Sveriges televisions tablå. Nya Halal-tv, med ett okritiskt förhållningssätt till islam, och gamla Existens, vars enda syfte tycks vara att få kristna att framstå i dålig dager. Om inte en slump så ett uttryck för en omvänd orientalism, en etnocentrismens motsats, där den svenska kulturen nedvärderas, förenklas och schabloniseras.
Redan namnet Halal-tv avslöjar innehållet i den programserie som inleddes på måndagskvällen. Halal är benämningen på vad som är tillåtet inom islam. Det är alltså inte ett program där man kan förvänta sig en kritisk granskning av slöjan, av hederskultur eller avståndstagande från stening av kvinnor som blivit våldtagna. Med sig har programledarna Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga El khabiry knappt färdigformulerade frågor, förutfattade meningar och uppenbart grund kunskap om sociala koder i den majoritetskultur de försöker skildra.
Frågeställningen för dagen: finns det ett klassamhälle? En äldre riskkapitalist med pool i trädgården får representera överklassen, trots att begreppet överklass rymmer så mycket mer än pengar. ”Björn”, som han presenteras som, anser sig inte ens tillhöra överklassen, utan identifierar sig som privilegierad medelklass. Programledarna irrar därefter runt med skakig handkamera och frågar människor om vad de anser om de ökande klyftorna i samhället. Vänstern beskrivs som solidarisk och en hög representant för Ung vänster intervjuas om klassförhållanden. Han presenteras som studerande, en röst av många i förorten. Tittarna får inte veta att han är aktiv politiker.
Den totala avsaknaden av journalistisk kvalitet till trots väcker programmet inte minst frågor om toleransbegreppet i ett samhälle präglat av många kulturer. När författaren Carl Hamilton ska intervjuas vägrar två av programledarna att ta honom i hand. Man behöver inte som Hamilton ställa till en scen i ett sådant läge. Samtidigt är han i sin fulla rätt att visa att han känner sig förolämpad. Att inte fatta en utsträckt hand uttrycker såväl motvilja som avståndstagande. Det är något grundläggande i den svenska, för att inte säga västliga, majoritetskulturen.
När André Comte-Sponville filosoferade om toleransbegreppet i sin bok ”Liten avhandling om stora dygder” konstaterade han att tolerans blivit ett ord ”som betecknar den dygd som står emot fanatismen, sekterismen och auktoritarianismen, alltså kort sagt intoleransen”. Vi ska inte med den definitionen döma Carl Hamilton och de tre muslimska kvinnorna. Alla kan bli arga och hamna i gräl. Men den som i alla lägen kräver respekt för det egna och vägrar erkänna det andra kan inte klassas som tolerant. Det gäller oavsett om man tillhör en minoritets- eller majoritetskultur. I möten, och kulturkrockar, finns inga färdiga manual, inga givna gränser. I grunden handlar frågan om vilka egenskaper vi ska uppmuntra och förstärka hos varandra. Med kunskap och respekt kommer man långt. Kommer vi får se ett sådant fördjupat samtal i Halal-tv?
Hoppet dog dessvärre redan efter första programmet.
Det knepiga med "grälet" som Hamilton drogs in i (eller startade) är att vi som inte var där inte kan bedöma om han var berättigad i att bli förorättad. Att man hemligen spelade in grälet och sedan publicerade det 5 månader senare antyder möjligen att han hade rätt i sin känsla att han inte bemöttes med respekt. Då handlar det inte längre om huruvida man måste skaka hand eller inte, utan om att man i publicistiskt syfte provocerar folk och sedan hänger ut dem när de reagerar. När jag var yngre drog ungdomsgäng runt och skickade fram en liten retsticka, som hade som uppgift att provocera fram en reaktion hos folk - om de nappade, kom ligisterna efter och ansåg sig berättigade att misshandla dem. Det var obehagligt då, och är det än, även om det sker i mer civiliserad form.
Att skaka hand gör man på många håll i världen även på sinaihalvön. Alla har rätt att vägra pga någonting, men man kanske ska ta diskussionen lite djupare än så. Visst håller Carl lika mycket på sin rätt som de andra på sin. Men när samma människor kan ta Mona Sahlin i handen men inte Carl Hamilton då handlar det inte om hälsningssed längre utan om något annat. Man har sexualiserat Carl, men inte Mona. En man får inte ta en kvinna i handen för det kan leda till lustkänslor och senare övergrepp i en heterovärld. Om Mona varit lesbisk hade saker varit annorlunda då? Carl blev ju indirekt anklagad för ett sexövergrepp, och då handlar det inte om kulturkrockar längre.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (37 ST.)
ANNONSERA