Inventering av misslyckanden

Ledare Artikeln publicerades
3 bilder
Foto:Claudio Bresciani/TT

Fenomenet med islamister från Sverige som reser till Mellanöstern för att bli soldater i Islamiska statens tjänst har minskat. Kraftigt till och med. Med tanke på att Sverige sedan en tid befunnit sig på den vanhedrande förstaplatsen bland de europeiska länder som exporterar denna farsot är det förstås välkommet.

Men smolket i glädjebägaren är att det med stor sannolikhet beror på att IS lyckligtvis är på allmän reträtt och dess tjuskraft därför avtagit. Och, vad värre är, de personer det är frågan om kan därför tänkas ge utlopp för sitt hat mot västerlandet på hemmaplan i stället – alltså just här.

Nu har Socialstyrelsen släppt en rapport om hur väl – eller illa – svenska myndigheter informerar sig om detta faktum och hur man bemöter det. Endast en femtedel av kommunerna hade förra året kontakt med unga som befann sig i eller nära extremistiska sammanhang. Åttio procent hade det alltså inte alls.

Då kan man hoppas att det var ”rätt” kommuner som ändå skaffat sig kunskap om problemet. Men även utifrån en sådan förmodan blir bilden mörk när det framgår att endast hälften av de socialtjänster som haft kontakter med ungdomarna ifråga hade lyft ett finger för att komma tillrätta med krutdurkarna.

Och, vad värre är, när man ser till de ”insatser” som alltså endast ungefär en tiondel av socialtjänsterna bjuder upp krafter till, handlar det sällan om sådant som inger lugn och förtröstan. TT rapporterar: ”Vanligaste insatsen till unga extremister var samtalsstöd, men placering på HVB-hem och kontaktperson förekom också. Det framgår inte hur lyckade insatserna varit.” Den sista meningen ger all välbehövlig bränsle åt oro. Man har ingen aning om de här åtgärderna fungerar. Och med tanke på hur pass lite av substantiellt resultat detta svenska koncept med samtal och kontakter har gett i andra sammanhang kan man dra slutsatser.

När kulturminister Alice Bah Kuhnke beslogs med alarmerande okunskap om dessa verksamheter togs ansvaret för dem bort från hennes departement: Det är förstås bra, men likväl ett reaktivt drag för att sätta stopp för något destruktivt, inte en aktiv handling för att uppnå något positivt.

Svenska myndigheter befinner sig fortfarande i ett skede där man vilset och tafatt inventerar sin oförmåga. Hur lång tid skall det ta innan man samlat insikt och styrka nog att gripa an problemet med kraft – och framgång?

I åtminstone två avseenden talar tiden till extremismens fördel: dels är den i växande över huvud taget, alldeles oavsett utvecklingen i Mellanöstern. Och dels är det sannolikt de som är de farligaste som håller sig undan socialtjänsterna och deras vilja att kontakta och samtala.

Alla vet vad som är på spel: det är nya terrordåd på svensk mark. Och inte nödvändigtvis begångna av asylsökande utan av personer med svenskt medborgarskap.

Citat: Endast en femtedel av kommunerna hade förra året kontakt med unga som befann sig i eller nära extremistiska sammanhang.