IS är mer än imamer

Ledare Artikeln publicerades

Efter att Islamiska Staten förlorat sitt kalifat ändrar de nu sin strategi, och försöker bland annat att rekrytera unga flickor till mer aktiva positioner i organisationen.

Foto: Mike Corder

Unga kvinnor har blivit oumbärliga för Islamiska Statens verksamhet. Det slår Europol, EU:s brottsbekämpande organ, fast i en ny rapport (”Women in Islamic State propaganda: Roles and incentives”).

IS anstränger sig aktivt för att rekrytera kvinnor mellan åldrarna sexton och tjugofem, i synnerhet nu efter att terrororganisationens kalifat i Syrien och Irak har fallit. Det syns inte minst i IS officiella propaganda. Europol varnar nu för att det kan leda till att den roll som kvinnliga jihadister spelar inom den patriarkalt strukturerade terrororganisationen förändras: ”Det finns en oro att denna ökande inblandning av kvinnor kan bana väg för potentiellt stora förändringar i jihadistkvinnors roll i framtiden”.

Istället för att som tidigare främst fylla en funktion som hemmafruar som föder och fostrar de yngre generationerna i enlighet med Islamiska Statens ideologiska övertygelser, uppmuntras nu kvinnor inom IS att spela en mer aktiv roll som till exempel läkare och i andra funktioner inom organisationens understödjande verksamhet.

Därifrån är steget inte långt till att denna nya generation av IS-medlemmar även kan ta plats som stridande parter, eller som planerare och utförare av terrorattacker.

Det är något som måste tas i beaktande i antiterrorism-arbetet. Man kan inte bara fokusera på sådana galjonsfigurer som imamer och hatpredikanter, hur betydelsefulla de än är och har varit. I takt med att dessa mer traditionella hot neutraliseras genom frihetsberövande, utvisningar med mera, så kommer terroristerna och de våldsbejakande islamisterna lära sig att sådana positioner är utsatta och därmed söka hitta nya vägar för att ta sig fram och utöva inflytande. IS satsning på millenniegenerationens yngre kvinnor måste ses i detta ljus.

Islamiska Statens satsning på kvinnor innebär också att frågan om de så kallade IS-mödrarna, av vilka många vill återvända till Europa med sina barn, blir mycket mer problematisk än vad den redan var. Vi vet att många av dessa kvinnor redan är fanatiskt övertygade i sitt stöd till IS. Flera av dem har gett uttryck för en förbluffande brist på ånger eller samvetskval över IS-terroristernas brott mot mänskligheten. Om de återvänder till Europa är risken stor att de inte bara uppfostrar nya generationer i samma tänkesätt. Med IS nya kvinnofokus är det inte alls omöjligt att dessa mödrar kan komma att spela en mycket mer direkt roll inom terrorverksamheten som sådan. Det är ett säkerhetshot att ta på stort allvar.

Låt oss hoppas att europeiska makthavare och säkerhetsorgan inte visar prov på samma handlingsförlamande naivitet som tidigare, utan redan från början bemöter dessa risker med det nyktra säkerhetstänkande som situationen kräver.