Rätt är endast Birgitta Ohlsson

Ledare ,
Birgitta Ohlsson annonserar de nominerade till Augustpriset. Nomineras hon själv nästa gång?
Foto:
Foto:

Jag minns faktiskt sporadiska delar av min skolundervisning. Som när engelskläraren beundrande förklarade hur väl Jeffrey Archer behärskar det engelska språket i den bok vi hade i uppgift att läsa. Archers romaner blev också populära: 120 miljoner sålda. Archer gjorde allvar av sin författarförmåga direkt efter värvet som minister i Margaret Thatchers regering.

Artikeln publicerades 11 februari 2017.

En partibroder till Archer läste jag med stor behållning ett antal år senare: David Willets Modern conservatism. Willets är nu biträdande minister och har skrivit flera politisk-filosofiska verk som fått internationell spridning.

Men det är förstås inte bara engelska politiker som fattar pennan till ”riktig” litteratur. För franska politiker, för tillfället ministrar eller inte, är det närapå en förväntning att de presterar verk i nivå med vad deras intellektuella klimat kräver.

Sverige då? För den som inte legat kemiskt nedsövd de senaste dagarna har framgått att Liberalernas Birgitta Ohlsson också har skrivit en bok. Jag har inte läst den och tycker fräckt nog inte att jag behöver, för innehållet är så pass omtalat. Birgitta Ohlsson har skrivit en bok om – Birgitta Ohlsson. Och om det faktum att hon är – kvinna. Och framför allt att hon har levt som en så kallad ”duktig flicka”, ett fenomen som uppenbarligen aldrig nog kan analyseras.

Informationen om detta är bedövande. Finns det någon mediaprodukt som tagit det djärva beslutet att inte ge estrad åt Birgitta Ohlsson? Här och var, men ju närmare Stockholm man kommer får man intrycket att det vore olagligt.

Dagens Nyheter är förstås ”agendasättande” i det här också. Det var tur att man hade en bilaga till hands för annars hade man ju inte fått plats med tio sidor om Birgitta Ohlsson. Prydd av Birgitta Ohlsson. För säkerhets skull recenserades också boken både på ledar- och kultursidan. Ledarskribenten i fråga debatterade sedan entusiastiskt ämnet Birgitta Ohlsson i Sveriges Radio som för den saken sköt oviktiga samhällsfrågor åt sidan. I en nära framtid sänds hologram av Birgitta Ohlsson in i medborgarnas hem.

Nej, jag tycker inte illa om Birgitta Ohlsson. Jag har träffat henne och hon verkar trevlig, och jag förutsätter inte att boken skulle vara illa skriven. Men den här dånande mediala fixeringen vid henne säger något mer än att uppmärksamheten är larvig.

Vi tänker den besvärande tanken att en politiskt aktiv man i ungefär samma position, och då utifrån den nyktra viktningen att Liberalerna är ett femprocentsparti, en person som Tomas Eneroth eller Mattias Ottosson, hade skrivit en bok i samma stil. Hade genomslaget blivit detsamma? Om poängen hade varit densamma: att vederbörande varit en plugghäst och haft det jobbigt med tjejers och kvinnors beteende? Tja, det hade kanske väckt uppseende, men enbart för löjets skull. Och om han inte hade skrivit något navelskådande utan mindre lättköpt? Jag vågar påstå att nyhetsvärdet ändå knappt hade skönjts i dammet av Ohlssons drottningkappa.

Länder är olika och Sverige är ingen större kulturnation. Bedömningsmallen för en svensk politikers författarskap är ledsamt enkel: Man måste vara rätt. Man måste vara en sådan som kittlar feministiska muskelnerver. Man måste vara Birgitta Ohlsson.