Jämställdhet utan fokus

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det viktiga arbetet mot hedersvåld riskerar att tappas bort på den nya myndigheten.

På måndag den 1 januari inleder den nya jämställdhetsmyndigheten sittarbete, och i torsdags fick den sitt första regleringsbrev från regeringen. Några av de uppgifter som myndigheten har fått i uppdrag att utföra – som att utveckla effektiva arbetsmetoder mot hedersrelaterat våld – är naturligtvis väldigt viktiga.

Synen på hedersvåld som endast ett av många uttryck för ett universellt förtryck av kvinnor har länge präglat politiken. I dag har i princip alla partier förutom Vänsterpartiet nyktrat till i frågan, men arbetet mot hedersvåldet har redan försenats flera decennier. Förhoppningsvis hålls sådana idéer långt borta när regeringen äntligen tar frågan på allvar.

Tyvärr finns det dock mer som talar emot än för framgång för den nya myndigheten. Det började egentligen redan 2015 med utredningen ”Mål och myndighet – en effektiv styrning av jämställdhetspolitiken”. Fastän utredaren självkonstaterade att myndigheternas insatser hittills ”inte har lett till några bestående effekter på samhällsnivå” föreslogs inga konkreta åtgärder förutom just uppdaterade jämställdhetsmål och ännu en myndighet.

Om det är hedersrelaterat våld som man vill få bukt med torde denna sorts byråkrati vara särskilt illa lämpad. Än värre än risken att myndigheten blir ett slag i luften är dock risken att den blir en instans för ideologiproduktion. Att skapa myndigheter för att bedriva politisk opinion mot såväl riksdag och regering som allmänhet är närmast en trend i Sverige – och utredningens användning av begrepp som maskulinitetsnorm,maktordning och intersektionalitet vittnar om en nyfeministisk ideologi som ligger långt ifrån gemene mans uppfattning om jämställdhet.

För de allra flesta innebär jämställdhet att olika individer ges samma rättigheter och skyldigheter – och därmed samma förutsättningar att forma sina respektive liv. För regeringen verkar jämställdhet snarare innebära att utfallet skall bli detsamma för alla.

Inte minst de jämställdhetspolitiska mål som myndigheten har som ansvar att följa upp vittnar om detta. Målen om jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämställd utbildning och jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet syftar till att uppnå perfekt fördelning mellan män och kvinnor i samhällets alla sfärer.

Sådan syn på jämställdhet reducerar människans egna val till hinder för den politiska utopin – och människan själv till ett streck i ett kalkylark.

Det riktigt tragiska i sammanhanget är dock att arbetet mot hedersvåld riskerar att tappas bort i myndighetens breda och spretiga uppdrag. Och då blir det tyvärr inte så svårt att räkna ut vilka som blir de verkliga förlorarna.