Klarspråk från rådet

Ledare Artikeln publicerades

En granskning av Finanspolitiska rådet bekräftar dess självständighet. Det är värt att notera inför den senaste rapporten från rådet.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Förra årets granskning från det Finanspolitiska rådet blev en mardröm för regeringen. Inte bara för att rådet varnade för en alltför expansiv finanspolitik utan för att det också bland annat pekade på behovet av ökat marknadsinslag av hyressättningssystemet.

Den S-ledda regeringen hade tidigt visat sin aversion mot rådet. Finansminister Magdalena Andersson deklarerade att under en ”S-regering är behovet av ett råd inte så stort”. Hennes finansdepartement fick sedan kritik av rådet för att inte ha bistått med efterfrågade handlingar och därigenom försvårat granskningen. Och Internationella Valutafonden (IMF) vänder sig mot att rådet saknar tillräcklig budget och personal för att kunna utföra sitt arbete i enlighet med uppdraget.

Rapporten för ett år sedan möttes uppenbarligen av irritation från finansdepartementet. I ett uppdrag till Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet framgår det nämligen att särskilt 2017-års rapport uppfattades som särskilt kritisk. Därför fick professor Anna-Malin Karlsson rådets uppdrag att granska rapporternas språk. Hade det blivit mer kritiskt och framför allt, har rådet varit inställsamt mot den förra alliansregeringen? Det underförstådda i kritiken mot rådet var att dess analys hade ett tendentiöst anslag som gynnade en borgerlig regering.

Svaret är tydligt formulerat i rapporten Neutralt eller inte? som presenterades i början av maj. Ja, texterna är ”klarspråkliga”, de är mer medieanpassade än akademiskt skrivna. Ja, antalet bör och borde är fler i de senaste årens rapporter. Men nej: ”Det går inte att se några tydliga skillnader beroende på finansminister”.

Mot den bakgrunden kanske den socialdemokratiska rörelsens kritik mot rådets slutsatser kan bli mer måttfulla när mandatperioden går mot sitt slut. Att en myndighet öppet vittnar om irritation från regeringskansliet mot dess redovisning är också mycket överraskande. Sådana signaler från regeringens inre kabinett kan ses som subtila påtryckningar på en självständig myndighet som ju rådet är. Det är extra uppseendeväckande när det gäller en myndighet som just har till uppgift att granska den regering som lägger fram budget och styr riket.

Även i årets rapport riktas kritik mot att regeringen för en alldeles för expansiv finanspolitik - det vill säga spenderar för mycket pengar - under en högkonjunktur.

Rådets rapport speglar emellertid inte bara vad som skett under mandatperioden utan också vad som inte inträffat. År efter år publiceras likartade formuleringar om att arbetsmarknaden måste öppnas upp för personer som står långt från jobben - framför allt nyanlända - utan att regeringen presenterat andra initiativ än etableringsjobben.

Regeringens strategi att lyfta fram mål utan medel får också kritik. Målet med EU:s lägsta arbetslöshet verkar inte bara alltmer onåbart, det är också felformulerat från början. Även de bärande förändringarna av skattesystemet - som gjort arbete mindre lönsamt för många och straffat sparande- underkänns.

Höjningen av marginalskatterna i kombination med avtrappning av jobbskatteavdraget har lett till 3000 färre jobb, understryks det. Vilket betyder ”stora effekter” på skatteintäkterna. Och regeringens höjda skatt på så kallade investeringssparkonton döms ut eftersom sparformen inte alls kan ses som gynnad och därför att denna löpande taxering av kapital bör utgöra basen i en ny skattereform.

Denna gång kan i vart fall inte finansdepartementet kalla klarspråket för överdriven kritik.