Klassexotism i Sverige

Ledare Artikeln publicerades

Vart medelklassen vänder sina fascinerade blickar säger mycket om ett samhälle.

Vad som anses exotiskt i ett samhälle säger mycket om hur det ser ut. I den så kallade intersektionella forskningen talar man om blicken på den andre. Ett pressmeddelande från Lunds universitet sätter fart på tankarna. En forskare har gjort en studie över fenomenet nannys och au pairer i Sverige och verkar ha betittat dem med fascinerat vidöppna ögon:

Foto: Anders Wiklund/TT

”– Att anställa en barnflicka eller en au pair blir en övre medelklasslösning på livspusslet som lämnar de flesta familjer utanför, samtidigt som det reproducerar ett livsstilsideal med ”kvalitetstid” och ”jämställdhet” som ses som eftersträvansvärt för de flesta, säger Terese Anving.

Parallellt med att föräldrarna blir mer jämställda ökar en annan typ av ojämlikhet inom familjen, visar studien. Barnflickans och au pairens arbete att ”göra familj” återskapar den traditionella kvinnorollen som osynliggörs till följd av hennes prekära situation relaterat till ålder, klass och i fallet med au pairer, ofta migrantposition.”

De flesta behöver nog inte krångla till det så för att föreställa sig att en inhyrd resurs leder till, och kanske till och med är tänkt, att ge föräldrar mer tid till annat än vardagsärenden. De flesta är nog också på det klara med att själva livet ofta kan döljas i dessa små vardagsärenden och känna ett främlingskap inför att leja bort detta. Skillnaden mot Lundaforskaren är att hon verkar stå inför ett exotiskt onaturligt fenomen helt bortom vad man skulle kunna fantisera fram: ett övre medelklassfenomen.

Det är ett bekant, rentav hemtamt främlingskap som doftar blodpudding och nittiotal. Överklassen har så länge jag kan minnas varit måltavlan för den enkla humorn och de fascinerat insupande blickarna. Den aktuella avhandlingen för tankarna till det tidiga tvåtusentalets stora succéprogram Hey baberiba. Kungafamiljen och Överklassnytt var de två bärande fundamenten i sketchprogrammet på vilka ett helt Ikeavaruhus hade kunnat anläggas utan sättningar.

Denna smörknivsvassa humor har gått som en linoljad stafettpinne genom svensk kulturproduktion. Senast hamnade den i handen på Nanna Olasdotter Hallberg som i Sveriges Radios regi blev rikskänd när hennes trassliga överklasskaraktär punani_99 skämtade om att en moderat riksdagsman tog droger med sin trettonåriga brorsdotter. Kanske kommer vi att se tillbaka på året 2019 som det sista att nås av folkhemmets falnande ljusstrimmor.

För Sverige har förändrats. Det är svårt att få en överblick över hur många som varje år lämnar vårt land för att bo och arbeta hos familjer i Storbritannien, USA och Frankrike. De flesta känner nog någon eller minns en klasskamrat som givit sig ut på äventyret. Vårt land har mer och mer kommit att räknas till de välmående riken som vi själva sett upp till och som kan vara en tänkbar destination för andra. Det är en ny roll som vi inte riktigt omfamnat ännu. Detta gäller dock inte bara förekomsten av barnflickor i Sverige, likheterna med Storbritannien är fler.

Skall man tolka den svenska humorproduktionen har nämligen underklassen blivit exotisk precis som i öriket. Storbritanniens humor- och TV-scener har sedan länge varit svårintagliga utan en akademisk examen, och kontaktnät, från ett av två traditionstunga universitet. Morran och Tobias är namn som för alltid brännpennats in hjärnskålarna på människorna i landet där man var överens om att alltid slå uppåt. Leif och Billy, lyxfällan, Ullared och Biggest loser är alla exempel på underhållning på resurssvagas bekostnad. Ett par av programmen fungerar också som pedagogisk kamratuppfostran. Vårt välstånd har inte bara gjort arbetarklassen till medelklass utan även gjort överklassens dekadens möjlig för alla i anpassad variant. Därmed minskar främlingskapet och blicken vänds åt ett annat håll.

Även vår brottslighet är nedärv från Storbritannien. De utländska stöldligor som står för villainbrott, bildelsplundringar och landsbygdsräder var tidigare aktiva i öriket. Det handlar förstås inte om samma personer, men diskussionen är exakt samma fast förskjuten ett decennium. EU:s fria rörlighet innebar inte bara billigare hantverkare.

Vårt sätt att hantera problemet känns också igen. Den svenska försäkringsbranschen växer och frodas tillsammans med larm- och bevakningstjänster. Denna köpta trygghet innebär en stratifiering av samhället och en icke-konfrontativ lösning på problem. Detta civiliserade undvikande gör de som inte kan värja sig än mer exotiska. Exempelvis som när de engagerar sig politiskt för att motarbeta samhällsförändringar som drabbar dem i deras vardag. Att kämpa mot flygskatt, indexerad drivmedelsbeskattning och svarta jobb är pinsamma saker som visar på att man inte har råd att rätta verkligheten utifrån en vacker ideologisk karta.

Främlingskapet inför den andre, den som inte möter förändringar opåverkad, öppnar för en ny genre av komedi men bär också på en politisk sprängkraft. Denna typ av samhällsklyftor ledde till ett omskakande resultat i Storbritanniens folkomröstning om EU-utträde. Det skall bli intressant att se vad den svenska motsvarigheten blir. Gissningsvis kommer Robert Gustavsson finnas till hands för att förklara händelserna för oss, och då med bred bondsk dialekt. Samtidigt som barnflickan viker tvätt i rummet intill.