Klimat- och självkritik
Läget är allvarligt, och fler behöver inse det. Men om bekymmerslösa kapitalister och ensidiga ekonomer måste överge en del av sina sanningar, så gäller det faktiskt också miljörörelsen.
Två saker är här helt centrala.
För det första energifrågan. Om nu el är det stora alternativet till fossila bränslen så vill det ju till att elen tillkommit på ett sätt som minimerar utsläppen. Men ändå är det kärnkraften, inte kolkraften, som stängs ner. I Tyskland har man nu systematiskt släckt reaktor efter reaktor, och därigenom gjort sitt allt mer beroende av kolkraft. Detta under hejarop av miljörörelsen och det allt starkare tyska Miljöpartiet. I Japan och Sydkorea byggs till och med nya kolkraftverk i stor skala.
I Sverige står kärnkraften för fyrtio procent av den totala elproduktionen. Men planerna för att fortsätta stänga ner kärnkraften gör att Sverige inom relativ kort tid riskerar att få ett underskott på el. Om ingen omläggning sker av energipolitiken riskerar framtidens svenska elbilar laddas med fossilbaserad el från vårt närområde.
För det andra förebildsfrågan. Sverige står för en promille av världens totala utsläpp. EU-länderna gemensamt för nio procent. Både Sveriges och EU:s viktigaste bidrag i kampen mot klimatförändringen är därför att föregå med gott exempel, och övertyga omvärlden. Vi behöver visa att omställningen är möjlig att genomföra utan att skada välfärd och konkurrenskraft.
Att satsa miljarder på symbolpolitik utan effekt, som innevarande svenska regering gjort, lär knappast imponera på länder som Kina, Indien och USA.
