Klippan som brast

Ledare Artikeln publicerades

Det går trender också i miljöpolitiken. I dag är det klimatlarm och global uppvärmning som hamnar i politikens fokus, för inte så många år sedan var det föreställningar om skogsdöd, men framför allt oro för förorenade marker och gifter.

Gifterna finns kvar, i de gamla glasbruken i Kronoberg. Vid sågen i Lessebo och får man lägga till i sedimenten i Drevsjön nedströms Böksholms gamla sulfitfabrik några kilometer från Braås. Men anslagen till sanering har minskat. Hälften av landets farligaste platser kommer inte att vara sanerade till 2050. De konkreta miljöproblemen som finns här och nu har till del ersatts med mer abstrakta framtida hot som den globala uppvärmningen. Anslag till sanering av mossmarker eller slagghögar blir därmed svårare att politiskt motivera. Att de av tungmetall förgiftade markerna ofta ligger långt från storstäderna där miljöpolitiken blir allt mer livsstilsorienterad och mindre praktisk hör också till saken.

Mot den här bakgrunden bör författaren Tryggve Bångs personligt skrivna nya bok Modersuggan och det osyliga lort-Sverige läsas. Bång beskriver turerna kring Böksholms bruk, sulfitfabriken som under årtionden släppte ut orenat processvatten i Mörrumsån. Den nu gällande principen "förorenaren betalar" kom här aldrig att gälla. Klippan, mångårig ägare till bruket, tog aldrig sitt moraliska ansvar för skadorna nedströms trots villkor och påpekanden från myndigheter. Klippan brast etiskt. Den juridiska frågan är också färdigutredd. Företag kan enligt lag ställas till svars för verksamheter om faktisk drift pågått efter 1969. En dom i Regeringsrätten uttalade att det inte är möjligt att utkräva ansvar om verksamheten upphört före 1989, det år då efterbehandlingsansvaret tydliggjordes i lagstiftningen. Företaget tog vinsterna och skattebetalarna får någon gång stå för kostnaderna.

När Länsstyrelsen i idag redovisar tio värst förorenade områdena i Kronoberg saknas dock Böksholm på listan. Tryggve Bång ifrågasätter detta och kritiserar den utredning med bland annat provfiske som genomfördes för tio år sedan. I dag finns det mer sofistikerade metoder att ta till. Ska oro stillas, ska raserat förtroende återskapas kan miljökampen inte bara drivas av i boken citerade idealister som Växjöbon Jan Forsberg och professor Sven Björk.
Det finns ju också en annan historia att berätta: Miljörätten har förändrats inte minst utifrån avskräckande exempel som Böksholm. Koncessionsnämnder blev miljödomstolar. Förorenaren betalar är i dag en etablerad princip. Ekonomin har vuxit och vattnet har blivit renare. Men medan vi oroar oss för global uppvärmning och växthusgaser har märkligt nog rädslan för gifterna kring den egna platsen runnit ut i sanden. Medan gifterna är kvar.