Koalition der Mitte?

Ledare
Ett handslag till vänster är inte mer ”mitten”, än ett handslag till höger.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Ett handslag till vänster är inte mer ”mitten”, än ett handslag till höger.

Att politiskt självdefiniera sig som ”mitten” är ett beprövat sätt att stärka sin legitimitet. Mittpunkten har med viss automatik en demokratisk legitimitet, givet att den rent teoretiskt utgör den knivsegg som balanserar det politiska systemet. Men det som nu presenteras som en mittenlösning på regeringsfrågan är i själva verket något helt annat.

Angela Merkels tyska kristdemokrater CDU, systerparti till Moderaterna och Kristdemokraterna, har försökt marknadsföra sig som ”den nya mitten”. Helmut Kohl, CDU-ledare och tysk förbundskansler mellan 1982 och 1998, kallade genomgående den regeringskoalition han själv ledde - mellan de tyska liberalerna, de mer högerinriktade bayerska kristdemokraterna och hans egna CDU - för ”Koalition der Mitte”. De tyska socialdemokraterna hånade, med viss rätt, epitetet.

Nu blommar PR-tricket att omdefiniera mittpunkten ut i all sin prakt även i Sverige. De som förordar ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet , Liberalerna och Centerpartiet talar genomgående om ”mittenregering” eller ”en lösning i mitten av svensk politik”. Men varför skulle en sådan regering vara mer mitten än en lösning med en moderat regeringschef?

Särskilt oärligt blir det kanske när Socialdemokraterna själva talar om fortsatt maktinnehav som mittenlösning. De ägnade hela valrörelsen åt att utmåla Sverigedemokraterna som ett ytterlighetsparti längst ut på högerkanten. Men om Sverigedemokraterna utgör de sjutton procenten längst till höger flyttar det naturligtvis också mittpunkten i riksdagen. Om man accepterar den tanken - vilket inte är alldeles givet - innebär det också att Ulf Kristersson har fler riksdagsledamöter till höger om sitt parti, än Stefan Löfven har riksdagsledamöter till vänster om sitt. Kristersson är således per definition - enligt Löfvens egna epitetsutdelningar - mer mitten.

Att kalla en socialdemokratiskt ledd regering, som dessutom förutsätter stöd av Vänsterpartiet, för ”mittenlösning” får i vilket fall betraktas som Orwellskt. Detta alldeles oaktat hur man vänder och vrider på ytterkanter och mittpunkter i riksdagshuset.