Kommunal krishantering

Ledare ,

Kommunerna står inför stora underskott och det är inte säkert att beprövade lösningar räcker till.

I förra veckan meddelades från Kramfors kommun att man behöver spara in femtio miljoner kronor från verksamheten. Det är oerhörda siffror för en kommun med drygt artontusen invånare. Men ändå en del av ett mönster. Åtta av tio kommuner har varslat om att de måste spara för att klara ekonomin. Sex av tio kommer att spara på skolverksamheten.

För Växjö kommun finns besvärande statistik. Sedan 2016 har kostnaden per grundskoleelev ökat med femton procent. Samma period har Kalmar kommun haft en kostnadsökning på fem procent. Samtidigt är det sex procentenheter färre som uppnår kunskapskraven i alla ämnen i Växjö. Det handlar förstås om två olika kommuner men skillnaderna borde nystas i. Rör det sig om en medveten satsning för att höja resultaten eller är finns det slukhål som behöver strypas?

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Den typen av frågor blir aktuella för alla kommuner som brottas med ekonomin. Det är inte alls lika roligt att vara politiker under sådana förutsättningar som det är när ekonomin går bra.

Så var kommer dessa förutsättningar ifrån? En viktig faktor, förutom åldrande befolkning och ökade barnkullar, är att statens ekonomiska ansvar för nyanländas etablering bara sträcker sig två år från ankomsten. Samtidigt har det visat sig ta betydligt längre tid för majoriteten nyanlända att stå på egna ben. Den stora migrationsvåg som kom 2015 hanteras från och med förra året av kommunala skyddssystem och statens bidrag till kommunsektorn har inte återspeglat detta.

För grundtanken är att kommunerna skall bära sig själva. De artontusen som bor i Kramfors skall själva stå för huvuddelen av de skattemedel som krävs för att finansiera kommunens verksamhet. Den utgångspunkten har sedan många år kompletterats med olika statliga bidrag. Men det är inte nog för dagens situation.

För Växjö kan en diskussion om skolans utgifter bli aktuell. Är prioriteringarna rätt? Är det till exempel så klokt att utrusta barnen med var sin läsplatta. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har nyligen presenterat en studie som visar att de friskt utdelade digitala verktygen inte bidragit till bättre resultat, däremot till sämre likvärdighet. Intuitivt låter det rimligt: barn från läsovana hem behöver knappast ytterligare skärmar när de kommer till skolan.

En pressad kommunekonomi ställer saker på sin spets. Det är svårt att i längden komma undan med vackra fraser utan innehåll. För att manövrera denna situation behövs en öppen dialog mellan kommunpolitiker och medborgare om förväntningar på verksamheten. Alltså inte bara nedslående pressmeddelanden om att man inte längre har råd med is till ishallen, som är läget i Kramfors.

Det finns svåra avvägningar att göra framöver. De flesta kommer att ha förståelse för det om man bara får höra resonemangen bakom besluten.