Konservatismens eländiga seger

Ledare ,

Det är sannerligen ingen dålig beskrivning av den svenska konservatismens öden sedan nästan tjugo år som Expressens politiske journalist Torbjörn Nilsson ger i en brett uppslagen analys (10/11) om ”Hur den där lilla konservativa ån som flöt genom ett alltmer liberalt och kulturradikalt landskap fick tillflöden, vann i kraft och till slut forsade fram”.

Vore kul om den stämde bara.

Nilsson har grävt fram den 1999 startade tidskriften Salt och tar dess inledande nummer som intäkt för påståendet. Där samlades ju till en början konservativa tankar innan tidningen girade iväg mot främlingsfientlighet och samhällshat. Nilsson menar att en slags konservativ framgångssaga ändå hann förebådas innan den redaktionella urspårningen och jämför med hur nyliberaler och sextioåttavänster påverkade samhället allt eftersom.

Foto:

Och jo, idag debatteras försvaret, rättsstaten och migrationen på ett helt annat sätt än förut, men jag tycker mig ännu kunna gå i god för att han har fel, inte minst som jag tillhörde de där första skribenterna han omtalar och som tog sig för pannan över tidningens påföljande haveri.

För det första finns inget etablerat parti som har tagit konservatismen till vara på det självklara sätt som skedde med nyliberalerna (moderaterna) och sextioåttavänstern (vänsterpartiet) och velat omvandla idéerna till politisk hårdvara. Det i grunden ideologilösa Sverigedemokraterna har börjat vifta med begreppet men enbart i brist på något roligare.

Och i den allmänna debatten då? Visst är anslaget mer konservativt i många frågor men inte av övertygelse utan för att omständigheterna tvingar fram realism. Som skribenten Håkan Boström formulerat det är konservatismens återkomst verklighetens återkomst.

Försvaret omhuldas politiskt, men inte av annan anledning än att man varit dum nog att rusta ned. Krav på mer polis och på straffskärpningar, ja, men först efter att man struntat i rättsfrågorna så pass att brottsligheten fått breda ut sig. Kunskap och disciplin i skolan är numera viktigt - för att vi har fått en skolkris i flummeriets spår. Och tvärvändningen i migrationsfrågan känner vi alla till: ”Vi har varit naiva”.

Listan kan göras längre men poängen är att debatten inte är som den är för att konservatismen har lyckats i sin opinionsbildning, utan tvärtom för att ingen har velat höra på.

Liberaler och vänstersinnade ser hellre till den ideologiska kartan än till verkligheten. De kör in tårna i verklighetens ojämnheter hela tiden, grimaserar av smärta, gnyr, men håller masken och låtsas som ingenting och fortsätter. De plaskar genom sankmark och tuvor, hela tiden småleende mot varandra för att inte vara den som förstör stämningen. De kan till och med snubbla och trilla i eländet för att snabbt resa sig och vara säkra på att alla låtsas som ingenting. De snygga linjerna på kartan är ju vad de är. Hindren får inte vara på riktigt för då har man ju haft fel och är vilse.

Så gick man blinkande mot det gigantiska stenblocket migration och rakt in det i tron att det var en hägring. Det hårda uppvaknandet kallar Torbjörn Nilsson för en långsiktigt planerad konservativ framgång.

Säg snarare så här: Socialister och liberaler får gång på gång fel och vill inte erkänna det. Konservativa får gång på gång rätt men vill inte ha det.