Konservativ renässans
Han har rönt internationell uppmärksamhet för sin samhällskritik och sina föredrag om meningsskapande och levnadsregler, men tas emot av tyckare av progressivt snitt som vore han Hin håle själv. I Dagens Arena (19/9) målar författaren Maria Küchen upp Peterson som något slags fascistisk agitator, i Dagen (13/11) liknas han av den kristne aktivisten Micael Grenholm vid en pseudo-kristen motsvarighet till Richard Dawkins, och i Sydsvenskan (14/11) kallar mikrobiologen Farshid Jalalvand honom för en fanatisk missionär för ”en reaktionär kristen ideologi”.
Att Peterson ser sig själv som klassisk liberal verkar inte ha nått fram till hans många kritiker. Det är som om allt som inte passar in i just det radikala, progressiva mönstret för hur världen skall se ut per definition måste vara ytterst konservativt, rentav reaktionärt och – huvaligen! – kristet.
Förvisso har många just konservativa och kristna tagit till sig Peterson, och ett inte obetydligt antal som läst eller lyssnat till Peterson har via honom har fått upp ögonen för konservatismen som en respektabel politisk idétradition och insett att religionerna – oavsett sanningshalten i deras metafysiska anspråk – har mycket att lära och erbjuda människan. Uppenbarligen finns här ett länge uppdämt behov hos den moderne västerlänningen, som förtjänar att tas på allvar istället för att smutskastas som fundamentalistisk proto-fascism.
I kölvattnet av Petersons föreläsningsturné i Sverige nyligen kom Sydsvenskans nya kulturchef Ida Ölmedal i söndags ut med en artikel i vilken hon på något vis lyckades bunta ihop Peterson med både Expressens kulturskribent och kyrkohistorikern Joel Halldorf samt de islamistiska entristerna i SSU Skåne. De utgör exempel på hur den ”charmiga konservatismen” håller på att förleda liberala världen över, genom att ”smyga in” religionen i samhällsdebatten. Tre fenomen som har föga med varandra att göra, men visst kan man ge henne rätt i att konservatismen gör en välbehövlig comeback just nu - såväl i Sverige som i många andra länder. Det gäller även religionen.
Det är oklart hur ett öppet samtal om dessa idétraditioner kan tolkas som ett lömskt smygande. Är det inte snarare så att sådant som under 1900-talet rörde sig under medias och tyckarelitens radar – som den kanske outvecklade men grundmurade barnatron hos stora delar av befolkningen, eller de ofta rätt konservativa värderingar som kännetecknat många socialdemokratiska arbetarväljare – först i modern tid har kunnat göra sig hörd i och med den demokratisering av samhällsdebatten som teknologins framsteg och internets framväxt har inneburit?
Oavsett är det en fascinerande utveckling. För några generationer sedan kunde en konservativ, kristen samhällselit varna sina barn för samhällsfördärvande socialism eller libertinism. Nu är det istället konservatismen och kristendomen man uppmanas gömma undan sina döttrar från.
