Kontaktyta eller effektivitet?

Ledare Artikeln publicerades

Om två månader har vi valt en ny riksdag och förmodligen en hel del nya riksdagsledamöter. Av trehundrasextiofem potentiella huvuden blir det nog ett antal nykomlingar att hålla reda på.

Men ärligt talat, vem gör det? Det finns väl ingen vanlig medborgare som kan räkna upp ens hälften, ens en kvarts, en fjärdedel, en femtedel av namnen på riksdagens ledamöter. De är alldeles för många för det.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Och då är frågan om de inte är för många över huvud taget. I relativa tal är har Sverige ett ofantligt stort parlament. Motiveringen till det svävar någonstans bland stjärnorna.

Men fenomenet begränsar sig inte till riksdagen. Det finns ett antal kommunfullmäktige i Sverige som lider av samma sjuka. Men sedan kommunallagen ändrades för några år sedan tar man itu med det. I senaste numret av Dagens Samhälle beskrivs hur kommun efter kommun tar sig för att minska antalet fullmäktigeplatser.

Några ökar faktiskt sina ledamötsantal, men långt fler, nitton kommuner, minskar med sammanlagt hundrasexton ledamöter. Det är bara att bifalla. Även när det gäller lokalpolitik har Sverige uppseendeväckande många valda företrädare jämfört med andra länder. Och det finns förstås ingen anledning att anta att vi är mer i behov av sådana än norrmän eller danskar.

Ändå är det precis vad politiker själva vill hävda. En statsvetenskaplig mätning visar att över sextio procent av politikerna i kommuner och landsting inte alls vill minska sitt eget antal. Föga förvånande, kan man tycka. Det sitter bra med försörjning på allmän bekostnad, och vid kritik är det bara att hänvisa till något lagom luftigt om demokrati.

Det är vad socialdemokraterna i Eskilstuna har gjort. Där han man förklarat att demokratin far illa när kontaktytorna mellan väljare och valda minskar. En fullmäktigeledamot utgör alltså en kontaktyta och är värdefull i sin ytegenskap.

En något vansklig logik om man tar den på allvar. En kommun blir ju i så fall mer demokratisk ju fler politiker som tar plats in i kommunfullmäktige, eftersom ”kontaktytorna” ökar. Och omvänt blir den mindre demokratisk ju färre politiker som bär upp arvoden.

Arma resten av världen som inte förstått vilken brist på demokrati den lider av eftersom den inte har lika många lokalpolitiker som Sverige.

Gissningsvis är det väl det som är tanken bakom den svenska grundlagen, att det liksom blir mer av demokrati för att det är så många riksdagsledamöter. Men det är förstås ett resonemang på barnanivå.

Sveriges riksdag behöver inte så många knapptryckare som i dag. Hälften vore nog. Då kan man dessutom passa på och höja deras löner och ge dem ordentliga resurser i form av egna tjänstemän i riksdagsmannastaber. Det är ingen vild gissning att en sådan modell skulle leda till att riksdagsmannaskapet blev mer attraktivt och vi begåvades med en generell kompetensökning i riksdagen.

En reform för 2018 års nyvalda riksdag att förbereda. Kvaliteten på ”kontaktytan” kanske spelar roll för demokratin den med?