Kravlöshet hjälper inte unga på glid

Ledare Artikeln publicerades

”Vi har ju ingen lokal, ju”. Lorry-sketchen där Johans Ulvessons ungdomsligist förklarar att han ägnar sig åt våldtäkt och misshandel för att hans gäng inte har någon lokal är en klassiker.

Idén att ungdomar på glid ska komma på bättre tankar om de får en lokal är gammal. På 1940-talet började kommunerna bygga ungdomsgårdar för ”föreningslösa ungdomar”.

Men i början av 2000-talet visade en grupp forskare vid Örebro universitet det som många redan haft på känn: Fritidsgårdar löser inte alls problem, de skapar problem. Ungdomar som vistas på fritidsgård löper större risk än andra att hamna i kriminalitet och använda droger.

Till stor del beror det på vilka ungdomar som söker sig till fritidsgårdarna – det är inte pojkar och flickor som håller på med idrott, tar klarinettlektioner och ägnar mycket tid åt läxor. Redan i urvalet finns alltså en slagsida åt ungdomar på glid. Men en longitudinell studie visade att även ungdomar som enligt sina lärare i 10-årsåldern var välanpassade fick ökad risk för kriminalitet om de i tonåren blev fritidsgårdsbesökare. En negativ socialisation, eller kamratpåverkan, tycks alltså förekomma.

Detta har nu fått Centerpartiet i Linköping att föreslå att kommunens fritidsgårdar ska läggas ned. C vill i stället styra resurserna till yngre barn med beteendestörningar, så att dessa får mer stöd i barnomsorg och skola.

Så långt är förslaget klokt, men det blir värre när centerpartisterna förklarar vad ungdomarna ska göra i stället för att vistas på fritidsgård: De ska ägna sig åt högstrukturerade fritidsaktiviteter, som sport, och gärna vara med i föreningar (Corren 18/10).

Det är osannolikt att fritidsgårdsbesökare plötsligt börjar med strukturerade aktiviteter bara för att fritidsgårdarna stänger. Dels kan det vara en ekonomisk fråga; idrott och musiklektioner kostar, alla föräldrar har inte råd. Men det handlar också om vad ungdomarna vill.

Nikolaus Koutakis, en av Örebroforskarna, skriver (Ungdomsstyrelsens skrifter 2008:2) att ungdomar som söker sig till fritidsgårdarna ofta har en expressiv personlighet – de vill ha omedelbar behovstillfredsställelse och undviker fritidsaktiviteter som ställer krav och bygger på långsiktiga mål. Därför är det naivt att tro att dessa ungdomar går med i fotbollslaget eller greppar saxofonen om fritidsgården stänger.

Men Koutakis är också kritisk till att många fritidsgårdar inte gör något för att ändra ungdomarnas inställning. Slapphet och kravlöshet bidrar till att ungdomarna kan utveckla normbrytande beteende. Koutakis vill därför att fritidsgårdarna ska vara kvar, men jobba på ett annat sätt.

Det är nog svårt, då kravlöshet och offertänkande är djupt rotat i offentliga verksamheter som riktar sig till samhällets mest utsatta. De som sannolikt har störst möjlighet att ta emot de expressiva ungdomarna och hjälpa dem till mer konstruktiva vanor är de fritidsgårdsliknande verksamheter som drivs av idéburna organisationer. Exempelvis kyrkan och scoutrörelsen har också ungdomsverksamhet som är mindre strukturerad och krävande än idrottslaget eller musikskolan, och det vore intressant om någon forskare jämförde deras utfall med de kommunala fritidsgårdarnas. Det skulle inte förvåna om dessa ideella verksamheter lyckas ta emot ungdomar på glid utan att utvecklas till skolor i kriminalitet. Det är i så fall ytterligare ett argument mot att låta det offentliga åtagandet lägga sig som en kvävande, blöt filt över civilsamhället.