Kriget mot verkligheten

Ledare Artikeln publicerades
Miljöpartiet drivs av känslor och av bekräftelse från likasinnade.  Verkligheten blir sekundär.
Foto: Jessica Gow/TT
Miljöpartiet drivs av känslor och av bekräftelse från likasinnade. Verkligheten blir sekundär.

De nuvarande opinionsundersökningarna har skänkt hopp till Miljöpartiet, som i våras var i stort sett uträknat. Men de stigande siffrorna till trots så finns det goda skäl att ifrågasätta om Miljöpartiet verkligen skapar ett mervärde för miljön och för svensk politik.

Den som vill förstå Miljöpartiet gör det enklast genom att betrakta det som ett idealistiskt identitetsparti, snarare än ett allmänt parti som råkar ha miljöfrågor överst på agendan. Det som känns rätt - baserat på rörelsens arv, historia och ideologiska skygglappar - får konsekvent företräde framför det som fungerar och är bäst för Sverige.

Det saknas inte heller tacksamma exempel för den som vill göra sig lustig över Miljöpartiet. Lokalpolitiker som dansar regndans i fullmäktigesalar för att råda bot på torkan, riksdagsledamöter som beställer expertutredningar om ”chemtrails” (konspirationsteori om att passagerarflygplan medvetet sprider kemikalier) och Europaparlamentariker som kräver att WHO omedelbums sjukdomsklassar elöverkänslighet.

Men om vi lämnar enskildheter som dessa åt sidan kvarstår ändå tydliga spår av ett parti som inte relaterar till politiska målsättningar som andra.

I slutet av förra veckan skrev partiets trafikpolitiska talesperson Karin Svensson Smith en uppmärksammad debattartikel där en speciell "parkeringsskatt" vid externa köpcenter lanseras, detta för att bryta ”bilnormen”. Istället föreslås att människor skall nyttja lådcykel.

Att komma fram till att extra beskattning av storhandlande barnfamiljer skulle vara en effektiv eller försvarbar klimatåtgärd är symtomatisk i sin verklighetsfrånvändhet. Förslaget handlar nämligen inte om huruvida kostnaden för den enskilde står i proportion till nyttan som sådan. Inte heller handlar det om en faktisk verklighetsbeskrivning av de flesta människors vardag när lådcykel ses som ett rimligt alternativ till bil. Det handlar om helt andra saker. Om livsstil, känslor och identitet.

Miljönyttan är inte det som står i centrum, utan istället känslomässigt drivna symbolåtgärder. En åtgärd för klimatet värderas inte utifrån om den minskar utsläppen maximalt, utan utifrån om den skapar den maximala uppoffringen. Att flyga och åka bil måste göra ont, inte för att det räddar klimatet, utan för att det känns rätt, och slår mot livsstilsval.

Den ständigt svällande klimatbudgeten, som Miljöpartiet bannar alla som inte prisar, fungerar enligt samma logik. Regeringens klimatåtgärder är bra för att de kostar mycket pengar, och därmed utgör en uppoffring. Men hur mycket minskar hundratals miljoner i subvention av elcyklar utsläppen? Och hur mycket klimatnytta gör miljardregn till solceller i ett land med nästintill koldioxidfri elproduktion? Och vilket rimligt mervärde för klimatomställning ger stödet till ”klimatångestterapi”?

Att utsläppen faktiskt ökat under åren med Miljöpartiet i regeringen, eller att sju av åtta klimatåtgärder i senaste höstbudgeten dömts ut som ineffektiva av externa granskare, blir sekundärt. Det centrala för Miljöpartiet är att det känns rätt - såväl vid regndans i Mörbylångas fullmäktigesal som vid budgetberedningar i finansdepartementet.