Kultur ett minne blott?

Från 1960-talet till för tio år sedan utsåg regeringen årligen i snitt 53 byggnadsminnen i landet. Nu är medeltalet mer än halverat, enligt Sveriges Radio, till 18 stycken.

Att mäta den kulturhistoriska ambitionen hos myndigheter genom en enkel kvantifiering är naturligtvis trubbigt. Men det är ett av flera mått som pekar på att byggnadsantikvariska värden successivt tonas ned i stadsplaneringen.

Ekoredaktionen hänvisar till att personalen inom den statliga kulturmiljövården numera ägnar allt mer tid åt dokumentation och administration. Anslagen är på det hela taget oförändrade.

Statliga myndigheter som Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelserna har här en nyckelroll. Kommuner säger sällan för att inte säga aldrig nej till exploateringar. En gedigen undersökning från Riksantikvarieämbetet visade i höstas att kulturvärden inte uppmärksammades i en majoritet av granskande ärenden. Resultatet visar att kulturvärdena, i en majoritet av fallen, inte uppmärksammas alls. ”Det ser värre ut än jag trodde”, sa Jonas Widhe, utvärderare på Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöavdelning.

Kulturmiljövärden och byggnadsantikvariska perspektiv har länge varit hörnstenar i motiven bakom lagstiftningen som reglerar den fysiska planeringen. De lägre ambitionerna speglar något större. Nu är det andra perspektiv som ska in i planeringen, det är sociala konsekvensanalyser och barnkonvention som numera trendar.

Ser vi kanske också en aspekt av att begreppet kulturarv konstant problematiseras och förminskas, inte minst på det av Miljöpartiet styrda Kulturdepartementet där normkritik och maktanalys är värden som väger tungt? Det är symptomatiskt att statssekreteraren Helene Öberg uttrycker att det inte ”går att säga om det är bra eller dåligt” att färre hus blir byggnadsminnen. Det återspeglar den gröna uppfattningen om att det i objektiv mening inte finns något kulturarv. Den gröna bevarandeideologin omfattar skogar och ängar, men inte bebyggelse och materia.

Allt varken kan eller ska bevaras. Både staden och landets bebyggelse kan beskrivas som konstanta processer. Staden står som bekant aldrig still. Landskapet förändras inte minst av årstider och väder.

Men bebyggelsen manifesterar också människans egna liv. Den är ett resultat av föräldragenerationers slit, av områdets träd och stenar. Staden är ett arv att föra vidare som ger sammanhang och förståelse. Därför är nyproduktion inte bara en fråga för exploatören. Därför har planeringen inte bara att väga in miljömässiga aspekter utan också kulturhistoriska, det vi kan kalla platsens kultur. Därför finns det större värden än marknad, utbud och pris.

Att antalet nya byggnadsminnen blir färre vittnar om en bristande självförståelse. Nutidsmänniskans fråga om varifrån han kommer blir svårare att besvara. Vill det sig illa hamnar framtida generationer i ett samhälle helt utan historia.