Kulturideal: Snabba cash, inga frågor

Ledare Artikeln publicerades

Den nyliberala uppfattningen att inga skattemedel ska gå till kulturen är mycket ovanlig bland borgerliga i Sverige. Denna ledarsida, liksom alliansens kulturpolitiker, anser tvärtom att skattepengar måste gå till kulturområdet för att säkra värdefulla kulturyttringar som inte kan stå på egna ben.

Ändå spårar debatten ständigt ur. Många kulturutövare har en nidbild av en kulturhatande höger som vill dra bort allt offentligt stöd från kulturen. När valfri borgerlig kulturpolitiker förklarar att det inte är så, skriker kulturutövaren högt och ilsket för att slippa höra något annat än sin egen "sanning".

Madeleine Sjöstedt (FP) är kulturborgarråd i Stockholm och skrev för ett tag sedan att Stockholms Stadsteater använder sina skattepengar klokare än Dramaten (SvD 20/10). Svenskans teaterskribent Lars Ring invände att de två teaterhusens uppdrag är så olika att man inte kan jämföra deras subventionsgrad (den är 519 kronor per teaterbesök på Stadsteatern och 916 på Dramaten).

Sedan gav sig kulturutövarna in i debatten, och sakargumenten försvann. När skådespelare, regissörer och dramatiker svarar Sjöstedt har de nämligen inget att säga om hur teatrarna hanterar sina skattemedel. I stället skäller de på Sjöstedt för att hon kräver att man ska vara effektiv med skattebetalarnas pengar (sådana krav innebär tydligen – till skillnad från själva skattestödet – att konsten inte står fri). Sjöstedt anklagas för att devalvera kulturpolitiken till att räkna kostnader och huvuden, och för att jämföra teatern med en korvkiosk.

Inte blev det bättre av SVT:s Debatt förra veckan, där redaktionen bjudit in av de få företrädarna för den nyliberala linjen. Att Fredrik Segerfeldt är fri, liberal debattör och inte allianspolitiker var man dock inte särskilt tydlig med, så dramatikern Martina Montelius och författaren Stig Larsson kunde projicera alla sina fantasier om högern som vill svälta ut kulturen på honom.

Kulturutövarna behöver inte oroa sig för att enskilda som Segerfeldt vill dra in kulturstödet, eftersom alliansen inte har sådana planer. Det Segerfeldt däremot beskriver förtjänstfullt är hur alla stretande skattebetalare bidrar till kulturstödet, oavsett om de är intresserade av slutresultatet. Därför är det en fråga om anständighet inför skattebetalarna att kulturutövare som får skattestöd använder pengarna effektivt och funderar över kostnader.

Sådana krav är inte att visa förakt för kulturen. Kulturutövare som kräver att få skattestöd men vägrar att diskutera effektivitet och kostnader visar däremot förakt för både sina finansiärer och sin publik.