Kvinnofientligheten som vänstern blundar för

Ledare Artikeln publicerades

Häromdagen gjordes här ett försök att problematisera intoleranta drag inom hip hop-kulturen (Smålandposten 2013-11-01). Ledaren blev, som man säger, viral och fick stor spridning på nätet. Dagens mest pinsamma, sammanfattade Sveriges televisions Kulturnyheterna diskussionen på sociala medier.

Generaliserar man populärkulturella uttryck man blir man en enkel måltavla för kritik. Det får man räkna med. Men i det här fallet är forskningen tämligen klar över att det inom den amerikanska hip hop-kulturen finns vissa teman. Kvinnofientlighet är ett sådant. I en studie av Weizer och Kubrin (2009) uppmärksammas att våld mot kvinnor legitimeras i 18 procent i ett statistiskt urval av cirka 2 000 låtar. Som när den tidigare mycket populära gruppen Westside Connection skildrar hur coolt det är när tretton män sätter på en drogad kvinna.

Den amerikanske hip hop-historikern Kevin Powell har utförligt beskrivit det manliga ideal som förmedlas inom hip hop-kulturen. Man ska vara hård. Status uppnås genom att bland annat kränka kvinnor och homosexuella. Mot den bakgrunden förstår vi den svenska artisten Ken Ring lite mer, känd bland annat från det populära TV4-programmet Så mycket bättre, när han uttalar sig homofobiskt (”Hur fan kan man bli kär i ett annat arsele?” Nöjesguiden 2011).

Att krydda texterna med extra mycket förnedrande innehåll blev också en inträdesbiljett bland svarta rappare för den vita artisten Eminem. Det förklarar möjligen varför han glorifierar våldtäkt av prostituerade och kallar sin mamma för hora. Andra auktoriteter (Quinn 2005) pekar i sin tur på hur ras-stereotyper förstärks och att rap-kulturen befäster fördomar om svarta.

Det här är en debatt som förs på akademisk nivå i USA, där liknande kritik också lyfts mot andra genrer inom musiken. Hip hopen är bred, men har sina särdrag, liksom för övrigt rock och country med inslag av sexualisering och objektifiering av kvinnor.

Enligt vänsterorganet Dagens Arena befinner sig Smålandspostens ledarredaktion i okunnighetens träsk. Ett förvånande påstående av en samhällsaktör som i övrigt brukar intressera sig för frågor som rör klass, ras och kön med utgångspunkt i etablerad forskning. Kanske är man rädd för att stöta sig med starka kommersiella intressen. Eller så handlar det om opinionskänslighet. Man vågar inte ta diskussionen med en generation vars identitet är intimt förknippad med hip hopen.

Det finns ett antal frågor som man kan ha sin utgångspunkt i när vi närmar oss provokativa populärkulturella uttryck, som i USA förses med varningstexter riktade till föräldrar. Korresponderar uttryck i populärkulturen med det sociala beteende vi ser hos vissa elever i våra skolor? Förstår vi kanske bättre varför unga kvinnor kallas horor i miljöer som präglas av starka machoideal?
Kulturen ska i så stor utsträckning som möjligt vara fri, men inte befrias från kritik.