Annons

Kvotering är diskriminering

Könskvotering till bolagsstyrelser kränker äganderätten, skvallrar om kvinnoförakt och bygger på en perverterad jämställdhetsuppfattning.
Ledare • Publicerad 5 september 2012

Om åtta år måste EU:s alla börsnoterade företag med minst 250 anställda eller en omsättning på 50 miljoner euro ha minst 40 procent kvinnor i styrelsen. I alla fall om Luxemburgs kommissionär Viviane Reding får som hon vill. Trots protester från länder som Sverige och Storbritannien väntas hon snart lägga fram ett lagförslag om kvotering.

Men kvotering är ett tankens missfoster, av flera olika skäl.

Annons

Politiskt beslutad kvotering till styrelser i privata företag inskränker aktieägarnas rätt att sköta bolaget på det sätt som de tror är bäst. När politiker tar till sådana tvångsmedel kränker de både äganderätten, näringsfriheten och grundläggande marknadsliberala principer.

Eurokrisen är dessutom knappast den bästa tidpunkten för att tvinga företag att sätta oerfarna och oprövade personer i sin högsta ledning.

Kvotering är inte heller vägen till jämställdhet. Jämställdhet mellan könen är att män och kvinnor har lika rättigheter och skyldigheter. Det är inte samma sak som lika utfall. Den som hävdar att jämställdhet är 50 procent män och 50 procent kvinnor (eller 60-40) i alla situationer har en förvriden jämställdhetssyn. Lika utfall kräver nämligen att man kör över mäns och kvinnors fria vilja genom diskriminerande verktyg som kvotering.

Att jämställdhetstanken förvridits till oigenkännlighet blir tydligt om man jämför med klassiska feminister som slogs för rättmätiga krav på lika rättigheter. Kvoteringsivrarna slåss för bortskämda curlingkrav på en egen vip-kö för kvinnor.

Kvotering är kontraproduktivt för kvinnor. Med en kvoteringslag kommer alla styrelsekvinnor att betraktas som kvoterade – även de som skulle ha suttit i styrelsen utan lagen – och därför ses som lättviktare man inte behöver ta på allvar. Själva kvoteringsidén tyder också på ett kvinnoförakt; som om kvinnor inte kan göra karriär utan hjälp från ”progressiva” politiker.

Faktum är att de allra flesta män inte heller blir välavlönade styrelseledamöter i stora börsbolag. Att nå dit kräver talang, hårt arbete och att man offrar mycket annat som tid med familjen. Könsfördelningen i styrelserna hos de största svenska bolagen – 75 procent män och 25 procent kvinnor – kanske beror på att det inte är fler kvinnor som är villiga att göra dessa uppoffringar?

Och om det tvärtom finns mängder av kvinnor som vill göra karriär till varje pris är det fortfarande så att utveckling tar tid. Styrelseposten kommer ofta relativt sent i karriären, efter chefsbefattningar med stigande ansvar. Kvinnor är i dag i majoritet bland landets högskolestudenter, men så har det inte alltid varit. På sikt kommer det med största sannolikhet att bli fler kjolar och färre slipsar i styrelserummen, men det sker inte över en natt. Att forcera fram förändringen är skadligt både för näringslivet – som inte tillåts sätta kompetens först – men också för kvinnorna.

Om inkvoterade och olämpliga kvinnor gör ett dåligt jobb riskerar det att sätta en bild av att kvinnor inte har i styrelser att göra. Sådana bilder är svåra att tvätta bort, och kan i framtiden drabba de unga kvinnor som nu står i början av sin yrkeskarriär.

Marika Formgren
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons