Långa veckor till Liberalval

Ledare
Foto:
Foto:

Partiledarstriden mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson kommer som bekant att plåga Liberalerna och i viss mån svensk offentlighet ända till partistämman den 17-18 november. Till dess är det bara att bita ihop.

Artikeln publicerades 7 september 2017.

Omvärlden drabbas främst i form av förvirrade deklarationer om partiets hållning, som i princip gör det omöjligt att ta särskilt mycket av vad någon av de båda säger på fullt allvar. Deras utspel är nämligen avsedda för internt bruk, för att främja deras egna valkampanjer.

Björklund gav ett mycket missklädsamt prov på detta då han i en radiointervju menade att Migrationsverket borde ändra sin bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan till förmån för alla de asylsökande som hoppas på att få stanna i Sverige. Han ville förstås inte införa ministerstyre i detta avseende och sätta otillbörlig press på myndigheten, men samtidigt var det ju rimligt att Migrationsverket tog hänsyn till den svenska debatten i sin bedömning!

Ett bottenmärke i Björklunds partiledarskap.

I går var det Birgitta Ohlssons tur att slå på trumman för sin kandidatur och skapa allmän oro. Hon lägger ut texten i regeringsfrågan: Först och främst vill hon vara med och bilda en alliansregering. ”Men om väljarna inte ger oss tillräckligt stöd måste vi vara beredda att ta ansvar för Sverige.” Och då är hon beredd att sätta sig en Löfven-regering.

Det finns förstås utrymme även för en annan tanke, även om den inte slår henne, nämligen att ett dåligt valresultat är en fingervink om att väljarna tycker att någon annan skall ta ansvar för Sverige. De flesta brukar tolka valresultat utifrån den något mer ödmjuka utgångspunkten.

Hur som, blir Ohlsson partiledare i november innebär det, strikt tolkat, att en röst på Liberalerna är en röst på Socialdemokraterna – om Liberalerna gör ett dåligt val.

Det finns anledning att tro att de gör det med Ohlsson vid rodret. Hon representerar ett alltför smalt skikt av till buds stående liberaler. Men även utan det antagandet räcker denna hennes försäkran långt för att skrämma ett ansenligt antal borgerliga väljare från att rösta på partiet.

Tyvärr är det inte enbart ett liberalt problem eftersom Alliansen som bekant är beroende av sammanhållning och förutsebarhet i frågor som dessa. Om ett av fyra partier förklarar att det kommer att sätta sig i nästkommande regering oavsett om denna är moderatledd eller socialdemokratiskt inramad, kan man då gå till val som ett enhetligt alternativ?

Men hela resonemanget hänger i luften åtminstone till 17 november. Det blir långa veckor för den borgerlige som söker ett minimum av stabilitet på den borgerliga kanten i svensk politik.

Citat: I går var det Birgitta Ohlssons tur att slå på trumman för sin kandidatur och skapa allmän oro.