Lärarlös framtid

Ledare ,
Foto:
Foto:

I flera av landets kommuner är det vanligare med obehöriga lärare än med behöriga. Kommunal nonchalans? Till viss del kanske. Huvudmannaskapet bör inte vara kommunalt. Men skall man tro tidningen Skolvärldens undersökning är det faktiskt frågan om en generell kris som vi bara sett början av.

Sverige saknar lärare. Avgångarna, alltså de som slutar, är större än de man får in yrket, och antalet unga i skolåldern är på kraftig uppgång. Dessa två kurvor förebådar konvulsioner i svenskt skolväsende.

Fredrik Svensson, som är utredare på Universitetskanslerämbetet, UKÄ, säger att ”Det finns åtgärder för att lösa lärarbristen, men vi tror inte att de är tillräckliga längre”. Det innebär alltså i klartext att det inte finns åtgärder för att lösa bristen. I så fall hade åtgärderna varit tillräckliga.

Till det tragiska hör att det idag finns ungefär 40 000 utbildade lärare som har lämnat yrket. Nu behövs de som mest. Från branschen och ansvariga höjs förstås röster för att yrket måste göras så attraktivt så att dessa kommer tillbaka, men de konkreta och snabbverkande förslagen är få.

Situationen påminner om den hos polisen, där också alltför många saknas och alltför många har sagt upp sig – och polismyndigheten fåfängt hoppas att de skall återvända men utan att kunna erbjuda en förändrad arbetssituation.

Alliansens förre skolminister Jan Björklund gjorde mycket bra för att komma till rätta med skolans kris. Men det finns plumpar även i hans protokoll, och till dem hör inte bara en alltför stor administrativ börda som lagts på lärarna utan även införandet av behörighetskrav på lärare som syntes vara skräddarsydda efter fackliga egenintressen.

Det senare är ett större problem än vad man kan tro. För den svenska lärarutbildningen är i ett så erkänt uselt skick att den lika gärna kvitterar olämpliga som lämpliga lärare. Det är sådana personer som alltså tillerkänts ensamrätt på auktoritet i klassrummen. Och en sådan dålig utbildning är ju heller inte attraktiv för flertalet av dem som är intresserade av högre studier.

Naturligtvis spelar lärares dåliga löneutveckling också roll, och utan tvekan den ofta förfärliga arbetsmiljön med stökiga elever och svag skolledning. Men det reglerade beroendet av en dysfunktionell lärarutbildning gör den svenska ekvationen extra besvärlig.

Nu befinner vi oss alltså i en situation där lärarutbildningen inte bara är usel, utan också kvantitativt otillräcklig. Enligt beräkningar skulle det behövas 21 000 som påbörjade utbildningen om året, 8 000 fler än i dag. Det är förstås fantasier. Och ingen har något bra svar på hur situationen skall räddas.

Men att behörighetskraven förändras på ett intelligent sätt, alltså utan att det blir fritt fram för kommuner att slänga in vem som helst i klassrummen, ter sig som ett måste. Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund får vara så vänliga att bita i det sura äpplet.

Därefter kan ett ”riktigt” rekryteringsarbete av lärare påbörjas, även om det nu inte blir lätt. Det får gärna ske i Finland där skolan fungerar.