Lärarnas förlorade kunskap

Men det ger oss ändå anledning att stanna upp och fundera: är det bra att man kan komma in på en lärarutbildning genom att slumpvis ha kryssat i svarsalternativen på högskoleprovet?

I höstas kom 123 personer in med resultatet 0,1. Det är förmodligen bara en fråga om otur. Om man på förra provet konsekvent fyllt i svarsalternativet C skulle poängen bli 0,4.

Många vill koppla lärarnas sjunkande status till löner och arbetsvillkor. Det gör också Dagens Nyheter. Man låter en intervjuad student säga just det och får på så sätt sin vinkel bekräftad.

Det är att göra det något enkelt för sig. Visst kan högre löner säkert locka fler till läraryrket. Men det finns en mängd andra faktorer som kan förklara intressebristen.

Under hösten gjorde Lärarnas Nyheter en jämförelse mellan de nya lärarstudenterna och tidigare årskullar. Resultatet var nedslående: morgondagens lärare har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper och rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än det svenska.

Tidningen sammanfattar: Det är inte längre lärarnas, läkarnas och kulturarbetarnas barn som blir lärare.

Att det inte finns någon tröskel är en sak, hur utbildningen ser ut en helt annan, skulle man kunna invända. Så är emellertid inte fallet.

För att kompensera för studenternas sämre förutsättningar borde man ha högre krav, som är tydliga och kan följas upp. Det menar i varje fall professorn emeritus Ulf P Lundgren. Man kan säga att utvecklingen gått i rakt motsatt riktning under de senaste decennierna. Undervisningstiden för en stor grupp lärarstudenter har sjunkit med 60 procent på 30 år. En klar majoritet av studenterna hade nio timmar schemalagd undervisning 2010. Tjugo år tidigare var det 14 timmar och i slutet av 1970-talet 24 timmar.

Avhoppen från lärarutbildningarna har varit många, under 2000-talet har en tredjedel slutat före examen. Men det är inget bevis på att utbildningen är svår. I själva verket kan det vara precis tvärtom, anser Emil Bertilsson som forskar vid Uppsala universitet kring lärarutbildningens förändrade rekryteringsbas. Han hänvisar till studier som pekar på att de mest studiebegåvade inte väljer bort lärarutbildningen på grund av att man anser att lönen är för låg, utan för att man upplever utbildningen som kravlös.

Kanske är det så att vi inte tar kunskap och krav på tillräckligt stort allvar? Bertilssons spaning förstärks av det finländska exemplet. Finland har en av världens bästa skolor om man ser till resultatet. Men lärarlönerna är inte särskilt höga. 2010 tjänade en lågstadielärare runt 2 300 euro. Medellönen för en lärare i matematik och naturkunskap på gymnasiet låg på runt 2 600 euro. Det skriver Inger Enkvist, bland annat känd som krönikör på Smålandspostens ledarsida, i sin nya bok God utbildning och dålig (Gidlunds förlag).

Hon berättar om läroplaner som är konkreta och som ska följas, om en tro på eleven, om ett fokus på elevernas socialisering och att man inte accepterar att någon stör andra eller inte studerar. Tyngden ligger på förståelse. Eleven ska förstå och kunna berätta om vad hon eller han har lärt sig. Det handlar kort och gott om goda studievanor.

I Finland kan det gå tio sökanden på en plats till lärarutbildningen. Lärarna har hög status. Inte på grund av lön eller arbetsvillkor, utan för att de känner sig nyttiga och behövda.

Varje land har naturligtvis sin kultur och därmed lite olika förutsättningar. Men något borde vi kunna lära av vår granne i öst. Med höga krav på kunskap följer också status.