Låt oss infria Churchills dröm

Ledare Artikeln publicerades

Idag är det femtio år sedan Winston Churchill dog. Vanligtvis tonas betydelsen av historiska personligheters individuella insatser med tiden ned. Med lite avstånd finner historikerna mer strukturella förklaringar till världens utveckling.

Men i fallet Churchill verkar det vara tvärtom. I takt med att fler källor blir tillgängliga uppvärderas den brittiske statsmannens personliga betydelse för dagens värld.

Femtioårsminnet av Churchills bortgång sammanträffar med förhandlingar om något som för honom skulle ha varit en önskedröm: Ett omfattande frihandelsavtal mellan EU och USA. Det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar, TTIP, kombinerar tre av Churchills hjärtefrågor: frihandeln, det enade Europa, och den transatlantiska länken.

Redan 1904 ansågs Churchill vara en av den brittiska politikens mest hängivna frihandelsivrare. Många vet att Churchill under karriären både hann byta parti och sättas i politisk karantän. Färre vet att det båda gångerna var hans principfasta hållning i frihandelsfrågan som satte honom i ensamt majestät.

Churchill själv brukade framhålla att han fått sin viktigaste politiska skolning då han på 1890-talet följde med den amerikanske politikern William Bourke Cochran på en kampanj för frihandel.

Det är också välkänt att Churchill beundrande landet i väster. Hans mor var amerikanska och han hade hela sin karriär täta förbindelser med USA. Sin världshistoria gav han ut under titeln ”A History of the English speaking Peoples”.

Churchill tycks ha haft uppfattningen att en ödesgemenskap existerade mellan Nordamerika och Europa. Han använde ofta begrepp som den västerländska, eller den kristna, civilisationen för att beskriva Europa och USA som en enhet.

Många av Churchills tal och artiklar från trettiotalet och framåt var riktade till de amerikanska väljarna och makthavarna.

Inför, och under, andra världskriget handlade det om att få amerikanerna att se sitt ansvar, och att de som ny stormakt inte kunde stå neutrala. Efter kriget handlade det om att få USA att fylla de säkerhetsluckor som det brittiska imperiet efterlämnade.

Viktigast var att få en permanent amerikansk närvaro i Europa. När Churchill avgick som premiärminister 1955 var hans sista råd till kommande regeringar att aldrig bryta länken med USA.

När det gäller europeisk integration är Churchill den bortglömde av unionsfäderna. Det var han som myntade begreppet Europas förenta stater och som tog initiativet till det första europeiska toppmötet. Det berömda talet i Fulton handlade om tragedin att en järnridå delat Europa. Vi kan förmoda att han hade glatts åt det nya utvidgade EU.

Det stora handels- och samarbetsavtal mellan EU och USA som nu förhandlas skulle ha stått ytterligare några punkter högre upp på Churchills önskelista. Måhända höll han det för omöjligt. Han kände ju väl till de protektionistiska dragen i USA.

I ett historiskt perspektiv är USA:s nuvarande vilja till förhandlingar ett tillfälle som måste begagnas. De ekonomiska fördelarna av rivna handelshinder är uppenbara, särskilt för ett Europa som tycks ha fastnat i ekonomisk kris. Men ett närmande mellan USA och EU skulle också stärka säkerheten och skyddet för idéerna om demokrati och mänskliga rättigheter som skiljer Västvärlden från andra maktcentra i världen.

Ett så stort avtal som TTIP kommer givetvis ha många stötestenar i det korta perspektivet. Desto viktigare då att hålla blicken på vad som verkligen spelar roll i längden. Precis som Churchill brukade göra.