Makt eller självkänsla?

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Henrik Montgomery/TT

Makt eller självkänsla? Så grovt kan man sammanfatta de våndor som drabbat Miljöpartiet sedan intåget i regeringen. Det är ett mycket annorlunda själsliv än hos koalitionspartnern Socialdemokraterna, där det ena är en förutsättning för det andra.

Inför kongressen nu helgen har, så som brukligt är i Miljöpartiet, ett litet uppror startats. En alternativ lista till partistyrelse har upprättats och ett antal personer, däribland nuvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke och finansmarknadsminister Per Bolund, hotas alltså av petning.

Och anledningen är, återigen till skillnad från Socialdemokraterna, inte någon falangstrid eller en pågående intrig. Anledningen är - åtminstone till synes - ren och skär idealism. Initiativtagarna anser att politiken har blivit för ”urvattnad” och vill sprida inflytandet ned till gräsrotsnivå. Alltför många ledamöter har centrala uppdrag i riksdag och regering. ”Är man en liten grupp som träffas varje dag så blir det lätt en sorts grupptänkande, och man kanske inte förstår hur det kommer sig att man tappar så mycket väljare som man gör just nu” lyder en ganska tänkvärd kommentar.

Det går att förstå frustrationen. Kompromisser är per definition aldrig roliga. Och har man aldrig suttit i regering är man inte van. Vad hade man väntat sig, kunde vara en motiverad fråga. Men faktum är att även med vanliga maktpolitiska mått mätt har Miljöpartiet varit förvånansvärt böjligt. Att den nuvarande migrationspolitiken har kunnat införas under miljöpartistiskt styre är till exempel sensationellt.

Visst är det viktigt för ett etablissemangskritiskt parti som för första gången intagit Rosenbad att bevisa sin regeringsduglighet. Men det är inte detsamma som att frivilligt göra sig till processernas fånge. Det ställer också höga krav på ledningens förmåga att skilja mellan dygd och nödvändighet; i det här fallet att skilja mellan partiets behov av legitimitet och det personliga tvungna behovet av att få vara just i Rosenbad.

Vis av många skamsna erfarenheter har nu denna partiledning valt att rigga ordningen inför kongressen. Kommunavdelningar har nu fråntagits sin rätt att skicka alla de där idealisterna som tagit för riskabel vana att blotta partiets rätta identitet inför tevekamerorna. Istället skall regionala valdistrikt välja ombud, vilket bådar för mer städade tillställningar – och dåliga odds för upprorsmakarna.

Den nuvarande partieliten kommer att kämpa hårt för att få behålla sina positioner i partiet och för att få fortsätta koalitionen med Socialdemokraterna enligt utlagd plan. Och de kommer sannolikt att lyckas. Men därmed inte sagt att de inte får äta upp allt detta på valdagen. Som en annan kritiker uttryckte det: ”Den som aldrig är villig att lämna makten blir maktlös”.

Också tänkvärt.

Citat: Men faktum är att även med vanliga maktpolitiska mått mätt har Miljöpartiet varit förvånansvärt böjligt.