Män diskrimineras i jämställdhetens namn

Ledare Artikeln publicerades

En 109 sidor lång uppräkning av formell pojk- och mansdiskriminering, det är stommen i Pär Ströms bok "Mansförbjudet". Högt blandas med lågt, offentligt med privat; här finns allt från grav mansdiskriminering i lagstiftning och fördelning av skattemedel till mer banala exempel från den privata sektorn, som tjejgym.

Ström är en ofta missförstådd debattör som på sin blogg Genusnytt och med sina nu tre böcker om jämställdhetsfrågor har utvecklat ”feministprovokation” till en egen konstform.

På ett sätt är det väldigt synd. Det Ström har att säga är nämligen viktigt för alla, i synnerhet feminister. Risken är stor att det är vi som redan delar Pär Ströms syn på jämställdhet som läser Mansförbjudet och nickar instämmande, medan de som borde läsa den – de som är övertygade om att kvinnor i alla lägen missgynnas och måste ”lyftas fram” och att män gynnas och därför får stå ut med diskriminering – inte kommer att läsa boken.

Ströms viktigaste poäng kommer först efter alla diskrimineringsexempel. Då påpekar han att Sverige förvisso har en skarp lagstiftning mot diskriminering, men att lagen tillåter diskriminering som syftar till att ”främja jämställdhet”. Och eftersom ”jämställdhet” inte definieras blir fältet öppet för godtycke.

Om man med jämställdhet menar lika rättigheter och skyldigheter för könen, vilket såväl Pär Ström som denna ledarsida gör, så blir diskriminering eller ”positiv särbehandling” (den Orwellska omskrivningen) aldrig okej. Om man med jämställdhet i stället menar lika utfall, alltså 50/50-fördelning mellan könen, så blir diskriminering nödvändig för att uppnå jämställdhet eftersom män och kvinnor tenderar att utnyttja sitt fria val på olika sätt.

Ströms långa diskrimineringslista visar att det är ”lika utfall”-definitionen på jämställdhet som är förhärskande i Sverige, men också att perspektivet bara gäller åt ena hållet. När kvinnor inte av egen fri vilja väljer att bli till exempel it-specialister, filmregissörer eller rockmusiker tycks det inte finnas någon hejd på hur många skattekronor, mentorsprogram och specialsatsningar som ska råda bot på snedfördelningen. Men som Ström skriver är kvoteringsintresset svalt på områden där män är underrepresenterade.

Ett exempel på det är lärarutbildaren Mats Olsson, som opinionsbildar för att locka fler män till läraryrket. Ofta får han svar av typen ”det spelar väl ingen roll vilket kön läraren har bara den är professionell”. Då kan man ändå tycka att könsfördelningen bland dem som uppfostrar och undervisar barn i förskolor och skolor skulle ha en större långsiktig betydelse för jämställdheten än könsfördelningen bland landets it-specialister.

Förhoppningsvis läser feministerna trots allt Ströms bok. De behöver denna långa lista över mansdiskriminering som en ögonöppnare, för att se att jämställdhetsarbetet spårat ur fullständigt.