Mångkultur rimmar inte med likhetsnorm

Om Sverige ska bli mångkulturellt på riktigt måste vi ge upp idéerna om en gemensam "värdegrund".

Ledare

När statsvetaren Andreas Johansson Heinö i boken Gillar vi olika? tar sig an den svenska integrationsdebatten visar han inte bara att kejsaren är lättklädd, han förklarar också varför.

Pedagogiskt visar Johansson Heinö att Aftonbladets kampanj mot Sverigedemokraterna, "Vi gillar olika", bygger på en falsk, svensk självbild. I verkligheten gillar vi inte alls olika. Tvärtom har Sverige ett ganska trångt debattklimat.

Johansson Heinö förklarar också varför det i Sverige är så populärt att hävda att det inte finns någon svensk kultur, alternativt beskriva den ringaktande: 1968 års antiauktoritära vänstervåg var bland mycket annat antinationalistisk, vilket färgade den multikulturalism som växte fram. Därför är det än i dag så att antirasism ofta förknippas med att håna det svenska. Det är kontraproduktivt, då invandrare inte ges någon chans att integreras när det de ska integreras in i – det svenska – förnekas av svenskarna själva.

Just antinationalismen är en viktig del av den svenska identitet som många hävdar inte finns. Man kan ha sämre nationella värderingar, men författaren varnar för hur antinationalismen lätt blir provinsiell och chauvinistisk – "vi i Sverige är bättre än alla andra".

Den största fördelen med Johansson Heinös bok är att han lämnar de känslor som annars brukar prägla invandringsdebatten åt sidan och ägnar sig åt fakta. Därför lyckas han blottlägga förhållanden som annars hamnar i skuggan. Som att svenskarna enligt internationella mätningar intar en extrem position i vilka värderingar som präglar vårt samhälle, och att just dessa värderingar – dagisnormen, abortsynen, uppfattningen att religion är en privatsak – stämmer illa med värderingarna hos många av de invandrare som kommer hit.

Och då visar sig chauvinismen och vänsterarvet igen. I stället för att på allvar fundera över hur människor i framtidens Sverige ska leva tillsammans trots olika värderingar, förutsätter många debattörer att "de blir snart som vi". Värderingsskillnaderna ses som klassrelaterade, om bara invandrarna får utbildning, jobb och pengar så kommer de snart att förstå grejen med pappamånader och religionsförbud i skolan.

Efter att Johansson Heinö visat att "vi gillar olika" är väldigt ytligt, presenterar han sitt eget alternativ: Den svenska likhetsnormen måste bort. Med medborgarskapslagar som betonar att vi alla är jämlikar och samtidigt ställer krav på svenskkunskaper kan vi hantera de oundvikliga värdekonflikterna genom debatt.

Johansson Heinö efterlyser en god nationalism som kan fungera som sammanhållande identitet när värderingsskillnaderna ökar, för han är tydlig med att vi måste glömma alla försök att nå gemensamma värderingar. Menar vi allvar med mångkultur måste vi släppa likhetsnormen; ett beskt men välbehövligt piller för debattörer i den liberala mittfåran.