Människan och elden

Ledare Artikeln publicerades

Människans komplexa förhållande till elden är uråldrigt och bär på mytologiska dimensioner. Dess överväldigande natur är samma nu som då.

Carl von Linné fick uppleva sin beskärda del av bränder, och gjorde ansatser till brandsäkra byggen.
Foto: PRESSENS BILD
Carl von Linné fick uppleva sin beskärda del av bränder, och gjorde ansatser till brandsäkra byggen.

Människan har alltid fruktat elden. I synnerhet den man inte förmår släcka. En kaosartad naturkraft som under historiens lopp gått hejdlöst fram i form av okontrollerbara bränder och slukat hus, skördefält och skogsmarker; hem, föda och egendom, inget har gått säkert.

Under majoriteten av människans historia har det inte funnits mycket att sätta emot sådana naturkatastrofer som de bränder vi nu upplever. Och detta under århundraden då människor var än mer sårbara för de förluster som förstörda skördar innebar.

Kanske är det inte förvånande att man ofta har föreställt sig helvetet som en plats fylld av eld, ”den eld som icke utsläckes.”

Ja, Carl von Linné skrev under sin Lapplandsresa i sin dagbok om den för honom annars så älskade naturen i sitt otämjda tillstånd med vind, mygg och eld just att ”aldrig kan Presten så beskrifva hälfvete, som detta är eij värre.”

En känsla som väl mången brandman och frivillig nu kan instämma i när de kämpar dag ut och dag in mot eldsvådorna.

Just Linné var ingen främling för bränder. Hans barndomshem, prästgården i Råshult, brann ned under hans levnadstid. När han bodde i Uppsala förstördes en tredjedel av staden i en stor brand, som även höll på att sluka Linnés bostad tillsammans med hans växtsamling och bibliotek. Han var så orolig för bränder att han senare försökte inrätta ett brandsäkert förvar för sina samlingar, byggt i sten på landet och på avstånd från övrig bebyggelse.

Människan har alltid känt en vanmakt inför elden, men med vanmakten har försöken till brandsäkerhet följt.

Den moderna människan tycker sig stå inför något unikt i världshistorien när hon betraktar den tveeggade atomkraft som kan nyttjas både till kärnkraft - med en potential som hade slagit våra förfäder med häpnad - och till atombomber.

Som en av vetenskapsmännen bakom atombomben, Robert Oppenheimer, uttryckte det med ord från en hinduisk helig skrift: ”Jag har blivit Döden, världarnas förintare.”

Något som den grekiska legendens Prometheus, som gav människorna elden från gudarna, lika gärna hade kunnat säga om sitt verk.

Som fenomen har elden tidigare intagit samma oklara position i människors liv. Den tämjda elden kunde ge värme och användas till matlagning. Men den kunde också användas i krigföring.

Att frivilliga från Hemvärnet i dag hjälper till att bekämpa bränder skulle nog tidigare generationer nicka förstående åt.