Måttligt med moderata visioner

Ledare Artikeln publicerades

Det borde i ett historiskt perspektiv inte ses som någon förvånande att en svensk statsminister från ett parti som en gång i historien kallades konservativt anklagas för att sakna de stora visionerna.

Det brukar sägas att politiken i ett katolskt färgat Sydeuropa är mer visionär än i det protestantiskt präglade Nordeuropa. I Syd sätter man upp höga mål som man strävar efter att uppfylla, i norr är målen lägre, men de nås. Till detta kommer att den konservativa rörelsen varit skeptisk mot de stora politiska projekten, mot omfattande statlig expansion och radikala samhällsförändringar.

När statsminister Fredrik Reinfeldt öppnade M-stämman i Örebro i går anknöt han till kritiken om idélöshet. På någon punkt framstår kritiken som skjutande bredvid målet. Tidigare M-ledningar har talat om systemskiften, sällan vunnit väljarna och vid makten haft problem med att reformera. Reinfeldtregeringen har tämligen unikt sänkt skatter samtidigt som statsfinanserna tryggats. Delar av kritiken om idélöshet tycks snarare handla om ett underkännande av den nya moderata strategin. Det är drömmarna om en annan inriktning, eller en gammal inriktning som manifesteras bakom parollerna.
På andra punkter finns det mer fog för invändningarna. Fredrik Reinfeldt återknöt i går till att Moderaterna ska vara samhällsbärande och ha allmänintresset framför ögonen. Alla andra döms ut som särintressen: Ledarsidor, Svenskt Näringsliv och LO. Till den kretsen har M-ledaren tidigare anmärkningsvärt nog också placerat religiösa samfund. Kyrkor anses inte meningsskapande, utan ses som aktörer drivna av egenintressen på en marknad. Och att tala om ett parti som samhällsbärande för tankarna till en politisk rörelse som växer samman med staten.

I teorin om allmänintresse ligger att konflikter och motsättningar ska definieras bort av en politisk hegemoni. Så talas det också mindre om idéer. "Ismerna" nämns inte ens i det idéprogram som ska beslutas. Ord som liberalism och konservatism står för något föråldrat, som skrämmer mer än det lockar.
Idéprogrammet bör nu inte alls dömas ut. Begrepp som social marknadsekonomi, egenmakt och sammanhållning illustrerar en bortorientering från den ensidiga individualismen. Samtidigt är referenser till begrepp som familj och civilsamhälle (alltför) få. För inte så många år sedan hade till exempel begreppet lilla världen, familj, gemenskaper och närsamhälle, tydligt lyfts fram och värnats. Nu skriver man om fördelning av oavlönat hushållsarbete och påtvingade könsroller som stora problem.
När man skriver att partiets idéer har sitt ursprung i upplysningstiden vittnar det också om en märklig historiesyn - konservatismen föddes ju till del som en motvikt mot upplysningen. Bilden ska skapas av något helt nytt, en rörelse utan kontinuitet bakåt. Den hållningen är nästan utopisk.