Mellan slöja och upplysning

Ledare Artikeln publicerades
Här döljs ett universum av information.
Foto:FRED ERNST
Här döljs ett universum av information.

Uppståndelsen kring den beslöjade muslimska kvinna som inte fick jobb på SAS föll ganska platt efter tecknen på att det var en planerad medieaktion. Men därmed inte sagt att en autentisk situation med samma konflikt inte kan uppstå. Den har det svenska samhället sedan flera år i knät och måste förhålla sig till oavsett om en jobbsökande har en politisk agenda eller inte. I fallet SAS är det enkelt. Bolaget kan på rimlig grund hänvisa till allmänna säkerhetsföreskrifter för de anställda ombord på planen. Regler som alltså inte gäller marktjänster i SAS. En praktisk och pragmatisk hållning och bra utgångspunkt även för andra arbetsgivare.

Människan har nu manifesterat sin tro med personsymboler sedan urminnes. Det skänker henne ro så låt henne göra det. I äldre tider kunde väl många kristna européer blänga på den som bar kippa eller prydde sig med turban eller halvmåne eller vad det kunde vara. Men att en sådan inte skulle få stå bakom ett marknadsstånd eller få spänna för droskhästarna? I regel om än inte alltid var det självklart att en persons arbetsinsats var det viktiga och man kunde rycka på axlarna åt resten.

Men en slöja som faktiskt täcker ansiktsdelar – i realiteten versioner av niqab eller burka – är en annan sak. Av flera anledningar. För det första är det en profant konstruerad symbol som inte finns föreskriven i Koranen. För det andra har det en dramatiskt mer vidsträckt betydelse än sådant som endast definieras kring religionsfrihet.

Ansiktet är mer speciellt än något annat en människa kan signalera mot omvärlden. Det är ett eget universum av information, varav det mesta som tas in av andra är instinktivt och omedvetet. Vi vet egentligen inte hur mycket vi förlorar i kontakt när någon döljer sitt ansikte och vad det har för sociala och psykologiska konsekvenser.

I en tjänsteutövande situation måste ansiktet därför vara bart. Ett beslöjat ansikte är ett så djupgående avståndstagande mot medmänniskan att det passerat varje religiös botten och landat i något samhällsfientligt. Något som inte kan eller skall accepteras.

Varför? Därför. Alla icke-autister vet egentligen varför även om det inte kan förklaras. Det är en osynlig form av mänsklig kontakt som vi inte har ord för.

De rationalistiskt upplysningsbaserade teoribyggena, de som på otaliga politisk-filosofiska seminarier världen över utlovar de mest avancerade ekvationer att lösa det multikulturella samhällets våndor, förmår inte fånga sådana subtiliteter i sin logik. De är inte gjorda för det. Det är därför så grova och okänsliga lösningar som förbud mot religiösa uttryck i offentligheten kan lanseras. Eller rättare sagt förväntas. För det är till sådana slutsatser denna slags liberalism tvingas driva sig själv.

För den strikt förnuftsbaserade logikens debattörer finns ingen plats för det osynliga. I Europa ser vi därför åter scenen där jakobinen frustrerat och sammanbitet trycker allt hårdare på locket när det ordlösa börjar koka upp, allt hellre än att ge upp och avvika från upplysningsmanualen. Det omdebatterade EU-domslutet i frågan gick i sådan sträng anda.

Liberalt principrytteri är sällan svaret på kulturkonflikter. Påfallande ofta är det tvärtom. Det kan vara klokt att ge konservativ pragmatism och religionsrespekt en chans innan det kokar över.