Migrationsrealism eller likgiltighet?

Ledare Artikeln publicerades
Gustav Fridolin talar på partikongressen 2016 mot bakgrund av flyktingar.
Foto:Björn Larsson Rosvall/TT
Gustav Fridolin talar på partikongressen 2016 mot bakgrund av flyktingar.

Man försöker inte direkt smyga med det. Man vill sänka förtidspensionen för flyktingar. Det är ingen viktig besparing i det budgetförslag som Centern presenterar på onsdag, men man verkar inte ett dugg missnöjd med att nyheten slagits upp flera dagar i väg.

Som om man velat ha något att matcha Miljöpartiet med, skulle en cyniker säga. De som strax före föreslog att asylsökande som fått avslag skall få gå i fotboja så att man skall kunna hålla reda på dem.

Det har ju varit ett terrorattentat. Centern tappade direkt tre procentenheter och Miljöpartiet har snubblat under riksdagsspärren. Debattens vind vänder. Opinionen, opinionen…

Detta är alltså de två mest flyktingliberala partierna kanske med undantaget för Vänsterpartiet. Det ena stod under migrationskrisen förra hösten och utropade ”Ahlan wa sahlan!”, ”välkomna!” på arabiska, framför tevekamerorna. Det andra har velat ha flyktingamnesti.

Det ena har enligt Dagens Industri planerat att ”tona ned” sin flyktingliberalism. Det andra har Gustav Fridolin som språkrör. Det är inte svårt att sia om i vilken riktning de båda kommer att röra sig – tätt i svansen på alla andra som redan ”omprövat” politiken.

Här på sidan har vi sedan länge intagit en grundhållning i migrations- och integrationsfrågor som inte alltid varit populär. Vi stödde REVA-projektet, vi var praktiskt taget ensamma om att visa förståelse för ambitionen i polisens så kallade romregister, vi skrev redan för ett år sedan att flyktinginvandringens positiva inverkan på bnp-tillväxten var en sifferillusion och vi har varit överlag kritiska till den samhällssyn som grovt sammanfattats i begreppet multikulturalism. Framöver är det sannolikt att vi kommer att förorda förstärkning av polisiära resurser för att avvisa de prognosticerade 80 000 asylsökande som får avslag eftersom det är sannolikt att de resurserna kommer visa sig saknas.

Det må kallas för ”hårda” linjer som vi drar upp. Men det är efter att vi erkänt målkonflikter, det sker inte utan vetskap om att det är handlar om levande människor och det är utifrån uppfattningen att all förhållning från statens sida så långt det är möjligt bör bäras upp av långsiktigt hållbara principer.

Och vi kandiderar inte i val. Ändrar vi oss, och det kan vi göra, är det för att vi tycker att argumenten leder oss dit. Målkonflikten handlar inte om hur många väljarröster den ena eller andra linjen drar in.

Men den opinionsbildning vi ser från de politiska partierna i de här frågorna har börjat få illavarslande drag. Vi ser lappkast så snabba att de röjer likgiltighet.

Framför allt Centerns och Miljöpartiets reaktioner, de två mest flyktingliberalt profilerade partierna, ger oss uppenbar anledning till oro över den politiska fortsättningen i migrationspolitiken. Det går inte att utesluta risken att den istället för att bli det somliga kallar hård och vi kallar realistisk, tar den sliriga vägen till att bli lynnig och godtycklig.

Bevekelsegrunderna för ett ställningstagande kan inte alltid skiljas från ställningstagandet i sig. I alla fall inte om de låter oss ana den politiska fortsättningen. Det är inte oviktigt om beslut kring människors livsöden är resultatet av att en målkonflikt har prövats eller om det bara är lättaste vägen ut för beslutsfattaren.

Ytterst är det partierna i Sveriges riksdag som garanterar att staten slår vakt om villkoren för värdighet och humanitet och vi vill därför lita på omdömet i dessa partier. Men det vi hittills sett i migrationskrisens spår förskräcker ju faktiskt. I mötet med denna verklighet har svenska partier, och vissa mer än andra, visat sig impulsstyrda, oberäkneliga och beredda till blixtsnabba åsiktsändringar. Allt i syftet att främja den egna positionen och hela tiden med den slags bergfasta blick bakom vilken allt minne av inkonsekvens har raderats ut. Det vi sett är något som liknar politisk psykopati.

Fotboja och sänk förtidspension. Inget av förslagen är i sig tvärt orimligt. Det är inte det det handlar om. Det är att idéernas omständigheter varslar om något riskabelt och tyvärr ganska svenskt, nämligen en fartblindhet som snabbt slår över i en människoblindhet.

Vad ser vi ryckas med i vinddraget? Skall alla icke-svenska medborgare få sin data- och mobiltrafik registrerad och samkörd? Deras konton frysas och tillgången villkoras? Alla transaktioner blottläggas? Deras medicinska journaler? Integritet och privaträtt har aldrig varit politisk helgat i Sverige utan tvärtom underkastat humöret hos den politiska klassen, och alltsedan hösten 2015 har denna klass knappt gett uttryck för något annat än labilitet. Det som har varit otänkbart och rasistiskt ena dagen har blivit fastslagen politik dagen därpå.

Vem håller huvudet kallt i det som kan urarta i en politisk kapplöpning?

Visst, det kan visa sig att allt det här är ogrundade farhågor. Förhoppningsvis är det så. Men vi är sällan lagom i Sverige. När det tippar över är det ofta rejält; det slår i marken med en duns.

Citat: "Integritet och privaträtt har aldrig varit politisk helgat i Sverige utan tvärtom underkastat humöret hos den politiska klassen, och alltsedan hösten 2015 har denna knappt gett uttryck för något annat än labilitet."