Miljöpartiet ett nytt Ny Demokrati?
Och siffrorna vill inte lyfta, tvärtom håller man sig ofta under fyraprocentsspärren. Den så kallade gymnasieamnestin som man satsade så oerhört mycket politiskt kapital på har inte gett den minsta utdelning i opinionen. Faktum är situationen påminner om de första skeendena av Ny Demokratis sönderfall på nittiotalet.
Nu är det nio månader till valet. Vad göra? Att döma av språkröret Gustav Fridolins jultal vet man inte. För såtillvida man har utverkat en strategi lät Fridolin den inte komma till uttryck igår. Strategin kan ju rimligtvis inte bestå i att rikta sig till kärnväljarna på Södermalm i Stockholms innerstad och förespråka förbud mot att slänga överbliven mat. Då har man verkligen backat in i det tryggaste hörn man kan hitta som miljöpartist.
Tidigare språkröret och nuvarande bostadsministern Peter Eriksson gör för sin del en för yrkespolitiker ovanlig analys. Han menar att partiets trångmål inte alls har att göra med ”otydlig kommunikation” som det brukar heta, eller yttre omständigheter över huvud taget. Men den egna politiken är det inte heller fel på. Det är istället miljöpartisterna som sådana, åtminstone en del bråkstakar i riksdagsgruppen ”som har drivit en annan linje hela tiden”.
Där får man nog säga att Erikssons uppskattning av väljarnas intresse för partiernas inre liv är något överdriven. Däremot säger det något om stämningsläget i ett parti när de aktiva upplever de interna bråken i riksdagsgruppen vara av allt överskuggande betydelse för framtiden. Då är det helt enkelt riktigt dålig stämning.
Ny Demokrati satt förvisso inte i regeringsställning när de började vittra sönder. Men under deras sista valrörelse var deras närvaro på scenen enbart genant. Om inte Miljöpartiet hittar sin styråra igen skall det inte uteslutas att vi får se något liknande.
