Miljöpartiet i tiden?

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Claudio Bresciani/TT

Valet i Bayern var som bekant en stor seger för de gröna i Tyskland. Men det blev just därför ännu en örfil till Miljöpartiet i Sverige. Det bayerska valet gjorde det nämligen än mer uppenbart att den europeiska trenden går de gröna partiernas väg just nu. De ligger i tiden.

Och därmed blir frågan än mer besvärande för svenska miljöpartister: varför misslyckas just de?

I praktiskt taget allt annat följer Sverige de europeiska trenderna: mitten krymper, ytterligheterna växer och socialdemokraterna krisar. Det svenska miljöpartistiska undantaget måste lysa plågsamt starkt för Gustav Fridolin och Isabella Lövin. I den statistiska jämförbarhetens universum borde Miljöpartiet ha rott hem en valseger. I stället klarade man sig med nöd och näppe kvar i riksdagen. Enligt professorn i statsvetenskap Karin Bäckstrand enbart tack vare stödröster. På egna meriter hade man alltså inte varit kvar i svensk rikspolitik över huvud taget.

Det är mot den bakgrunden Isabella Lövin gläds åt en kommande resa till Bryssel där man skall träffa sitt systerparti från Luxemburg. Detta parti har nämligen lyckats kombinera platser i regeringen med valframgång, vilket ju helt riktigt är ovanligt för små partier. Och Miljöpartiet kan förvisso hänvisa en del av sitt trångmål till denna logik.

Men vad tror de sig få ut av ett luxemburgskt exempel? Ett land så litet att man lika gärna kunde utnämna flera svenska kommuner till jämförelseobjekt. Snarare liknar det verklighetsflykt.

Snarare skall väl förklaringen till valnederlaget sökas i just den miljöpartistiska instinkten, att vägra ta in realiteter. Det svenska Miljöpartiet är ett verklighetsfrånvänt parti. Dess problem ligger inte främst i regeringstiden i Rosenbad utan i dess extremistiska hållning, inte bara i fråga om natur och klimat, utan även i värdefrågor som månggifte och allmän identitetspolitiska dess flört med islamistiska och Israelhatiska grupper.

Speciellt det senare häradet måste man rensa upp. Man är inte ensam om att i blint röstmaximerande syfte öppna famnen för islamska företrädare utan att vilja skilja agnarna från vetet. Men när Miljöpartiets olika extremistiska uttryck staplas på varandra blir islamismen helt enkelt för tung. Det hela svajar över och kraschar.

Väldigt litet tyder dock på att man har självinsikter i de här avseendena. Åtminstone utåt har inte ett ljud hörts av en miljöpartistisk eftervalsdebatt som skulle kunna kallas självrannsakande. Faktum är att det inte har hörts något över huvud taget.

Ja, förutom då att man skall till Bryssel och träffa gröna politiker från Luxemburg. Men man tänker nog inte fråga vad dessa har för plan för att driva igenom ett luxemburgskt centrum för normkritik. Man söker snarare bekräftelse på att man inte har några problem att hantera förutom frågan hur man vinner val trots att man sitter i regering. Den där verkligheten... tja.