Missriktad effektivisering
I detta syfte finns ett antal statliga utvärderings- och analysmyndigheter. Då dessa också indirekt utvärderar den förda politiken är det ett känsligt ämne. Särskilt känslig har frågan varit för Socialdemokraterna som ägnat rätt mycket möda åt att ifrågasätta dessa myndigheter och deras utlåtanden. När regeringen Löfven tillsatte en utredning för att se över och ”effektivisera” analysmyndigheterna var det därför både en och annan som anade oråd.
Men utredaren Urban Karlström verkar inte riktigt ha kommit till den slutsatsen som regeringen förefaller ha hoppats på. Han föreslår till och med att fler delar av statens verksamhet blir föremål för den här typen av utvärderingar, men också att tre stora myndigheter sköter utvärderingen, istället för dagens situation med många små.
Tyvärr finns det goda skäl att ifrågasätta om Karlströms förslag verkligen skulle leda till det han själv säger sig sträva efter, nämligen utvärderingar som är ”mer ändamålsenliga”.
Föreställningen att stora myndigheter med någon form av automatik skulle vara mer effektiva känns närmast som en vandringssägen som spridit sig inom statsförvaltningen. Ingenting tyder på att så skulle vara fallet. De riktigt stora myndigheterna, som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, är tvärtom kända för motsatsen.
I den mer partipolitiska kontexten har ifrågasättandet av de små myndigheterna förekommit på båda sidor blockgränsen. Åren före maktskiftet 2006 bedrev borgerligheten en omfattande opinionsbildning mot ”den stora staten”. Och visst var staten, och är alltjämt, för stor. Men någonstans i den vevan satte sig också bilden av att statens effektivitet och storlek skulle gå att mäta i antalet myndigheter snarare än vilka uppgifter staten åtar sig. Det är en felaktig föreställning som kommit att prägla generationer av unga allianspolitiker.
Problemet med Karlströms utredning stannar dock inte vid frågetecken kring vilka vinster som sammanslagningar ger. Var myndigheter skall lokaliseras är som bekant en känslig fråga. Värdet av att fördela statliga jobb i hela landet måste vägas mot hur en myndighets förmåga att sköta sitt uppdrag påverkas av en flytt.
Myndigheten Kulturanalys har som uppgift att utvärdera hur statens kulturbudget egentligen spenderas och vad skattebetalarna får för pengarna. En viktig uppgift givet hur luddiga och oprecisa de kulturpolitiska målsättningarna är. Det är mycket riktigt också en myndighet som kraftigt ifrågasatts av den rödgröna regeringen, som först ville lägga ned myndigheten, men i sista stund ångrade sig efter påtryckningar. Häromåret slogs Kulturanalys verksamhet sönder när regeringen beordrade flytt från Stockholm till Göteborg. Ingen av de anställda ville nämligen följa med. Karlströms utredning föreslår nu återigen en flytt, denna gång till Östersund. Hur detta kan tänkas påverka ”ändamålsenligheten” i verksamheten är inte speciellt svårt att föreställa sig.
Och i den bemärkelsen kanske Socialdemokraterna trots allt har skäl att vara belåtna med utredningen.
