Missriktade utträden ur kyrkan

Ledare Artikeln publicerades
Församlingsarbetet hotas när medlemmar protesterar genom att lämna Svenska kyrkan.

En flodvåg av medlemmar lämnar just nu Svenska kyrkan i olika typer av protest mot samfundets ledning. Men medan man på Kyrkans Hus i Uppsala tycks oberörd av reaktionerna drabbas istället församlingarnas verksamhet som kommer att få minskade resurser.

"Aldrig tidigare" är ett starkt ord i kyrkliga sammanhang eftersom perspektivet både framåt och bakåt i tiden är så långt. Men aldrig tidigare har så många valt att lämna Svenska kyrkan som under sommarstiltjen som i år.

Avslöjandena om dyra utlandsresor i ett flertal församlingar blev droppen för några tusen medlemmar. Nu var det inte längre unga, urbana och välbetalda män som ansåg att kyrkoavgiften krympte konsumtionsutrymmet utan den mer oroande trenden för kyrkan var att många som lämnade in utträdesblanketten tillhörde vad som uppfattats vara kyrkans kärna. Det var äldre medlemmar som avslutade sitt medlemskap. Kanske kolliderar uppgifter om alkohol och representation mer med denna grupps livsstil än med ungas. Till bilden hör att även avslöjandena om kyrkan innehöll uppgifter som inte vara särskilt skandalösa. Till den världsvida kyrkans uppgifter hör ett samarbete över nationsgränser och att det druckits ett eller annat glas vin kolliderar knappast med i vart fall Svenska kyrkans tro eller tradition.

Mycket talar för att utträdesvågen inte har ebbat ut. Uppdateringar på sociala medier vittnar efter de senaste veckornas heta debatter om att ännu en ny kategori - personer som har en stark kristen identifikation - väljer att lämna Svenska kyrkan. Det handlar för dem mer om tro och om besvikelse på kyrkoledningen än om kronor och ören. Bakgrunden är bland annat kyrkoledningens arroganta reaktioner på den korsmanifestation som bland annat initierats av denna ledarredaktionens medarbetare Annika Borg. Att en känd företrädare för Svenska kyrkan, tidigare ärkebiskopskandidaten Anna Karin Hammar, mitt under denna debatt återigen kräver bojkott av Mellanösterns enda demokrati - Israel - väckte också föga förvånande starka reaktioner. Om det är islamofobi att manifestera sitt kors, vad är det då att bojkotta Israel?

Men om syftet med att rösta med fötterna och lämna kyrkan är att protestera mot en organisationsledning i Uppsala blir snarare konsekvensen att en verksamhet som är på det hela taget oberoende och självständig från denna ledning drabbas.

Ingen del av det offentliga Sverige har haft ett så långtgående lokalt självstyre som Svenska kyrkan. För den centrala nivån i kyrkan - församlingarnas verksamhet - spelar kommunikationschefers uppfattningar i Uppsala ingen roll alls i vardagen. Uppmaningar om bojkotter diskuteras aldrig i predikningar eller vid föräldrabarngrupper. I det dagliga arbetet hjälper också anställda för övrigt människor som inte betalar kyrkoavgift och invånare som har en annan religion.

Det är detta diakonala - sociala - arbete som riskeras. Det är den lokala nivån som får mindre resurser när ledningen missköter den uppgift som alltid åligger just ledningen. Nämligen att hålla samman organisationen. Att med kyrkans eget språk bevara kyrkans enhet.