Misstro går i arv

Ledare
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) vill avpolitisera kulturarvet men företräder ett parti som vill politisera det.
Foto:
Foto:

I dag debatteras äntligen regeringens kulturarvsproposition i riksdagen. Det är på tiden, hittills har debatten nämligen präglats av undfallenhet. Symbolfrågan som tagit uppmärksamheten från lagförslaget är hotet om en museisammanslagning. Regeringen har bett Världskulturmuseerna att komma med sparförslag och det visade sig att samtliga innebar att tre värdefulla museer i Stockholm skall ätas upp av ett genompolitiserat museum i Göteborg.

Artikeln publicerades 30 maj 2017.

Etnografiska-, Östasiatiska- och Medelhavsmuseet i Stockholm är tre museer med en värdefull särprägel som skulle äventyras om de slogs samman. Regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har dock inga planer på att göra några avsteg från propositionen. Alltså tvingade den Alliansledda oppositionen i riksdagen fram en rad tillkännagivanden som skall säkra museernas fortlevnad.

Kulturminister Kuhnke har sedan debatten om museerna blossade upp hävdat att regeringens förslag är ett sätt att frigöra museerna från politisk påverkan. Med tanke på hur utdragen debatten varit ligger det nära till hands att anta att motdebattörerna inte riktigt är övertygade. Senast i går fann kulturministern sig nödgad att till oroade säga att: "det tål att påminna om att konsekvensen av armslängds avstånd är att inte alltid få som man vill".

Om man skall upprätta en principiell hållning är det förstås bekvämast att det till en början sker på andras bekostnad. Problemet med det är att det undergräver principens trovärdighet. Kulturministerns ambition att "skydda kulturarvet från klåfingriga politiker" är ett finare sätt att säga att hon vill vara först på bollen.

Alice Bah Kuhnkes Miljöparti har nämligen inte tidigare intresserat sig för att museer och konsten skall vara fri. I partiets rapport "Kulturen - det fjärde välfärdsområdet" är slutsatsen att kulturen skall politiseras innan någon annan gör det: "Den som har makten över historien har makten över framtiden."

När så Kuhnkes statssekreterare Per Olsson Fridh i en poddradiosändning uttalade att han vill "att vi lämnar bakom oss en politisk syn att kulturarvet är något beständigt, något fast, något som inte rör på sig, som tvingar in människor i fasta identiteter eller definitioner och att vi går emot en kulturarvspolitik som tar sin utgångspunkt i att kulturarvet är något som skapas av oss gemensamt och är i ständig rörelse" är det inte konstigt att folk misstror kulturministerns anspråk på att avpolitisera kulturarvet.

Högern har under många år mötts av skepsis när den försökt få gehör för uppfattningen att samhället mår bra av att dess beståndsdelar tillåts agera utifrån egna premisser. Talet om civilsamhälle och ideellt engagemang har från vänstern ofta tolkats som cyniska försök till att undanhålla områden från politisk styrning eller helt enkelt beskattning. Den marxistiska historiematerialismen är i dag inte så uttalad som den tidigare varit men föreställningen om att högern är oförmögen att agera oegennyttigt lever kvar.

Det är bara med en sådan världsbild man kan komma fram till att det bästa sättet att rädda kulturen från politisering är att politisera den.