Misstroendevotum nästa
Det krävs förstås mycket för att ett sådant förfarande skall sättas igång och vara berättigat. Så är dock alldeles avgjort fallet här. Ulf Kristersson säger att tålamodet tagit slut och beskriver det som ”utomordentligt allvarligt att Annika Strandhäll avsatt en generaldirektör av politiska skäl och därefter inte talat sanning om skälen”. Han menar att hennes handlande underminerar statsförvaltningens integritet och oberoende.
Moderaternas begäran om misstroendevotum hade redan från början stöd av Kristdemokraterna, medan Sverigedemokraterna signalerade att de troligen kommer att ställa sig bakom den. Under fredagen anslöt sig Liberalerna till den moderata linjen med hänvisning till att Strandhäll ”agerat på ett sätt som är oförsvarbart”. Tyvärr har Centerpartiet meddelat att de inväntar resultatet av Konstitutionsutskottets granskning av Strandhäll, som kommer tidigt i juni. Därmed lär Strandhäll förbli på sin post.
Det är likväl talande att en del av regeringsunderlaget vänt sig mot regeringen. Att som statsministern och Strandhäll försöka vifta bort kritiken genom att utmåla Moderaternas begäran som ett uttryck för desperation respektive taktik inför EU-valet förklarar inte varför Jan Björklund plötsligt hoppat på tåget. Det ligger ju rimligen i hans intresse att upprätthålla en kamratlig relation till sin socialdemokratiska samarbetspartner Löfven.
Löfven kan visserligen tyckas ha en poäng i att Moderaterna borde invänta Konstitutionsutskottets utlåtande i Strandhällfrågan. Det vi redan vet räcker emellertid gott och väl för att motivera ett misstroendevotum.
Bakgrunden till uppståndelsen kring Strandhäll är att hon förra året i egenskap av socialminister oförhappandes gav Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler silkessnöret. Begler och Strandhäll har sedan lämnat olika versioner av vad som egentligen hände, men Begler har nyligen backats upp av två förutvarande höga tjänstemän vid Försäkringskassan. Många anser att Begler sparkades av valstrategiska orsaker, för att hon bedömdes vara en belastning för regeringen inför riksdagsvalet.
Man kan utan vidare konstatera att Löfven bundit ris åt egen rygg genom att inte hantera situationen på ett vederbörligt sätt. Det står klart att statsministern inte varit tillräckligt förutseende eller handlingskraftig och att Strandhäll borde fått gå innan hon utlöste en parlamentarisk process som är menlig för hela regeringen. När det inte längre osar katt utan istället bränner ordentligt under fötterna är det för sent att göra någonting. Även om Strandhäll nu ser ut att kunna sitta kvar är skadan redan skedd, åtminstone i så måtto att en spricka uppstått i Löfvens regeringsunderlag.
