Moderat självrannsakan i sikte?

Ledare Artikeln publicerades
Tre moderatledare, samma partikultur.
Foto:HENRIK MONTGOMERY / TT
Tre moderatledare, samma partikultur.

Kommer någon ihåg Björn von der Esch? Han var en moderat riksdagsman som fick hela riksdagsgruppen att tappa hakan när han förklarade att han tänkte rösta nej till ett svenskt EU-inträde. Han blev snabbt utfrusen och sedermera utesluten.

Efter 1994 fortföljde han sin EU-kritik med att engagera sig i EMU-motståndet istället. Bakom sig hade han ett parti som var i konvulsioner. EU var en sak, men det där med en politiskt beslutad enhetsvaluta för vitt skilda ekonomier och kulturer en helt annan. EMU-projektet stred så uppenbart mot värderingarna hos partiets mer ideologiskt skolade marknadsliberaler att det uppstod allvarliga brytningar i leden.

Carl Bildt höll i spiran och hans hovmän i ledningen, ett antal blint lojala generationskamrater som kallades bunkergänget, hade fullt upp med att trycka, övertala och kväsa fritänkande motståndsfickor i partiet och dess närhet. Dock hade de vanan inne: snart hittade en mindre armé av klassiska liberaler de mest kreativa argument för att det nog var bäst att Sverige gick med i valutasamarbetet ändå.

I dag vill få moderater tala om EMU. Framför allt inte om partiets så kallade EMU-debatt. Kan man förstå. Men det är svårt att inte tänka på det när en av dagens intellektuella moderater, den uppsaliensiske statsvetaren Stefan Olsson, analyserar sitt parti på sin blogg och undrar över bristen på självrannsakan.

Är det inte just den bristen som är orsaken till väljartappet, menar han; att partiföreträdare pekar på problem, framför allt i migrationsspåret, men utan att öppet erkänna att den politik man tidigare fört varit felaktig och kanske till med orsakat missförhållanden?

Olsson har så klart rätt. Men här finns också en historik som är viktig. De hämningar han observerar sitter i väggarna inte sedan flera år utan sedan decennier. Man är fast i en partikultur. Det är svårt med självrannsakan i en miljö där maktens legitimitet ligger i att Ha Rätt. När statsvetaren Jan Teorell i avhandlingen ”Demokrati eller fåtalsvälde” undersökte responsen för ett internt projekt där man skulle ta in synpunkter drog han slutsatsen att det var tveksamt om medlemmarna över huvud taget kände till att processen förekom. Detta också under Bildts tid.

Bunkergänget blev till slut bortdrivet efter katastrofvalet 2002. Detta inte minst efter hårda offentliga attacker från ungdomsförbundet muf som efterlyste frisk luft och förnyelse - allt under att de själva alltjämt höll ett tjockt glastak för alla som dristade sig att vara emot fri invandring. Det friska äpplet var inte så långt ifrån den murkna stammen som allmänt antogs.

Dagens ledande moderater är fostrade i muf. För dem är devisen fri invandring ingen ståndpunkt utan en utgångspunkt, en doktrin de hållit för givet att underkasta sig och underställa andra, precis som Bildt och hans bunker förhöll sig till EMU.

I det finns en förklaring till dagens mentala knutar. Anna Kinberg Batra gjorde ett försök till personlig avbön tidigare i vintras, och ungefär samtidigt erkände en annan centralt placerad moderat att han och andra gjort sig skyldiga till riksmobbning i migrationsfrågan. Men det var enskilda planerade utspel under opinionspress, ungefär som när personer med torgskräck håller andan och stegar över till andra sidan för att sedan ta stöd mot väggen och flåsa ut. Det Olsson ser är bristen på riktigt mod: en självövervinnelse av det slag där man faktiskt riskerar att förlora kontroll.

Det går att förstå att det sitter långt inne. Man kan säkert fråga vilken terapeut som helst. Och i det här fallet är patienten närmast besatt av självkontroll. Behöver vi nämna Finn Bengtsson och decemberöverenskommelsen?

Eller behöver vi nämna socialdemokraterna? Som till skillnad från moderaterna har folkrörelserötter och vet att man måste acceptera att falanger finns och får verka, och att ledningens uppgift inte är att sitta vid ett kontrollbord i Stockholm och skicka ut signaler om vilken inriktning som är den tillåtna för dagen utan istället att sy ihop en fungerande enhet av mångfalden.

Vi ser resultaten överallt. EU-motståndaren Marita Ulvskog sitter i EU-parlamentet. Kärnkraftsmotståndare sitter bredvid kärnkraftsförespråkare i riksdagsgruppen. Försvarsvänner bredvid fredsaktivister. Och så vidare. Sådant som skulle uppfattas som kaos och sprickbildning hos moderaterna.

Attitydskillnaden är den klassiska som sägs finnas mellan ensambarn och de som har vuxit upp med syskon: Hos socialdemokraterna finns en självklar vana att ge och ta, kompromissa och erkänna andras utrymme. Nej, det är inte lätt att behöva stå ut med andra som bor under samma tak och som är annorlunda än en själv, men hos syskon är det en vana sedan födseln.

Socialdemokraterna kanske inte längre är ett statsbärande parti men de vet hur man är ett stort.

Exemplet finns där. Nästa gång det dyker upp en Björn von der Esch eller en Finn Bengtsson gör moderatledningen klokt i att hejda gisselslaget i luften och minnas sina terapiövningar istället. Är man vuxen den krävande partikultur som handlar om att tillåta istället för den enkla som handlar om att stöta bort? Förmågan till självrannsakning är tätt kopplad till den första reflexen.

Om några år kanske det för övrigt handlar om en modig själ som är för EMU eller fri invandring.