Moderata skär och klippor

Ledare Artikeln publicerades

En folkomröstning om svensk välfärd. Det är vad Stefan Löfven vill att valet skall vara. Hans framträdande i partiledardebatten bekräftade tydligt den nya socialdemokratiska strategin att i görligaste mån hålla sig ifrån de migrationspolitiska frågorna och istället vrida debatten mot klassisk svensk välfärdskonflikt av nittiotalssnitt.

Partiet drabbades ju av sådana inre konvulsioner att den politiskt nödvändiga tonvikten vid integrationsproblemen fick läggas åt sidan och spåret läggas om mot sådant som den traditionella vänstern fann mer bekvämt. Resultatet har blivit den alltför väl bekanta tankefiguren kring högerns attack på den solidariskt finansierade välfärden. Det där med migration, det har man som Löfven menade, liksom klarat av nu.

Från borgerligt håll är det i förstone bara att glädjas åt att motståndaren väljer en kommunikativ väg som löper åt ett helt annat håll än tankarna hos större delen av väljarkåren. Men debatten visade också på en risk.

 

Kristersson var i sitt anförande rak och precis apropå problemen med brott och samhällsoro. Frågor som nu och fram till valet stämmer människors sinnen. Men Löfven vill inte låtsas om det.

Löfven vill istället varna för högerns skattesänkningar och nedrustning av välfärden enligt beprövad manual. Och mot den ritningen ställer han Kristersson som inte har annat än att svara upp. Och vi hamnar återigen i något som förebådar en nationalekonomernas och tabellproffsens boxningsmatch.

Debattformatet i plenisalen är nu inte nödvändigtvis bestämmande för valrörelsen. Men det ger en fingervisning om vilka klippor och blindskär ett parti har framför sig.

I opinionen är Sverigedemokraterna ungefär lika stora som Moderaterna och Socialdemokraterna. Men valrörelsens centrum kommer likväl att kretsa kring fäktningen mellan de två senare; aspiranterna på statsministerposten. Och det är inte möjligt för någon av de två att helt sätta den egna dagordningen i det spelet. Men väl att påverka den till sin strategiska fördel.

Kristersson och Moderaterna får därför inte hamna i den fällan att de ger efter för gamla instinkter och går i djup och ihållande clinch med Socialdemokraterna kring välfärd och skattesänkningar. Det finns ingen anledning att undvika debatten. Den är nog så viktig. Men låter man dess dynamik få ett alltför fast tag i valrörelsen lämnas fältet återigen öppet för Sverigedemokraterna att exploatera den utbredda oro och vanmakt som har med andra samhällsaspekter att göra.

Kort sagt, Moderaterna bör inte låta Socialdemokraterna dra ned dem i djupet. Skaka loss och låt dem försvinna ned i mörkret helt själva. För valet kommer inte bli en folkomröstning om svensk välfärd i den mening deras vänsterflygel vill se.