Moderaterna måste ta sin eftervalsdebatt

När det nu är dags för årsskifte har fokus i politiken hamnat på Moderaterna som tycks stå inför inre slitningar. Den tändande gnistan var decemberöverenskommelsen som gav en lång rad moderata företrädare anledning att kritisera den tillträdande partiledningen. Men skiljaktigheterna går djupare än enskilda sakfrågor.

För Sveriges statsbärande högerparti kommer 2014 inte gå till historien som något toppenår. Först ett skrällande dåligt resultat i EU-valet. 13,6 procent kunde knappast ses som något annat än en varning från väljarna. Sedan följde en valrörelse där partiet visserligen hämtade in och landade på ett av sina, i historiskt perspektiv, bästa valresultat. Men drygt 23 procent räckte inte för att göra den moderatledda Alliansen större än de rödgröna.

Sedan gick allt mycket snabbt. Fredrik Reinfeldt avgick så mycket som en människa någonsin kan avgå. Han var helt enkelt försvunnen. Åtminstone upplevde många väljare och sympatisörer det så.

I det vakuum som uppstod var det som om det inte fanns syre till någon intern eftervalsdebatt. Särskilt när det länge framstod som om regeringen Löfven snart skulle falla. Kraften förblev riktad mot vad som skedde i riksdagen snarare än mot vad som behövde göras i det egna partiet.

En fråga det inte blev någon debatt om var den kanske mest centrala: vem skulle efterträdda Fredrik Reinfeldt? Efter att två favoriter hoppat av var det bara Anna Kinberg Batra kvar. Partidistrikten nominerade henne pliktskyldigt och utan entusiasm. Det fanns inga andra alternativ.

I avsaknad av förkämpe formerades inledningsvis ingen inre opposition. Oppositionella åsikter fanns det förvisso gott om. Det fanns moderater som tyckte att Stockholmscentreringen gått för långt. Det fanns de som tyckte att Reinfeldt mer eller mindre gett bort framgångarna till SD genom att vägra se problemen som uppstod av den snabba och omfattande immigrationen. Det fanns också många moderater som ansåg att centrala statliga funktioner som rättsväsende och försvar blivit eftersatta av Alliansregeringen.

Det naturliga hade varit att sådana ganska djupgående meningsskiljaktigheter fördes upp till debatt efter ett förlustval. Nu sköts de i stället på framtiden. Extra val hägrade och det primära var att få fram en statsministerkandidat och göra organisationen redo för vintervalrörelse.

Därför är det inte så konstigt att när Anna Kinberg Batra ingick decemberöverenskommelsen öppnade hon samtidigt kranarna för kritik och ifrågasättande. Hon har skapat tid för en mycket behövd eftervalsdebatt. I Moderaternas fall behöver den nog få prägla 2015. Annars blir det en splittrad rörelse ledda av en ledning med svagt mandat som går till val 2018.

Mathias Bred , Ledarskribent Smålandsposten.