MP stakar ut sin framtid
I dagarna pågår Miljöpartiets kongress i Örebro. Den är intressant inte främst för de cirka trehundra motioner som behandlas – varav flera gett upphov till skrattframkallande reportage i media, som förslagen att bygga ett statligt alternativ till Facebook, förbjuda inrikesflyg, eller att avskaffa de röda dagarna bland annat eftersom de religiösa högtiderna sägs sakna relevans.
Till partistyrelsens försvar bör väl tilläggas att de avslår alla ovan nämnda motioner. Men förslagens själva existens vittnar i och för sig om vilka tankegångar som trots allt florerar bland en del av partiets företrädare.
Den mest betydelsefulla fråga som kommer behandlas är dock valet av ett nytt manligt språkrör, nu när den tidigare utbildningsministern Gustav Fridolin avgår. Vem som än väljs till hans efterträdare sänder det en signal om Miljöpartiets politiska riktning de närmsta åren.
Den favorittippade kandidaten är valberedningens förslag, Per Bolund, nuvarande finansmarknadsministern. Han säger sig vilja samarbeta med näringslivet för att finna klimatsmarta lösningar, något som bryter av mot den förbudslinje som annars kännetecknar Miljöpartiets klimatpolitik. Han vill också att Miljöpartiet skall ta fram politik – till exempel förslag om sänkt arbetsgivaravgift och skatt i utsatta kommuner – som bättre tilltalar landsbygden, som annars ofta får ta smällen av Miljöpartiets politik.
Nomineringen av Per Bolund ligger i linje med partiets vilja att framstå som ett parti för vanligt folk. Enligt opinionsundersökningar tycker dock endast en procent av väljarna att partiet förstår vanligt folk.
Motkandidaten är Magnus Wåhlin, kommunpolitiker i Växjö och svenskkyrklig präst. Han anses vara mer folklig än den stockholmska innerstadsliberalen Bolund. Men han företräder också partiets mer vänsterinriktade falang och har gett uttryck för att partiet bör vara mer feministiskt och aktivistiskt. Stödet för Wåhlins kandidatur har växt, så Bolunds seger är inte självklar.
Efter inträdet i regeringsställning 2014 och succésiffrorna i Europaparlamentsvalet samma år har partiet naggats i kanten ordentligt. Skandalerna kring bland annat före detta språkröret Åsa Romson och tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan, liksom partiets omsvängning i flyktingfrågan, har i många av de egna väljarnas ögon sänkt förtroendet för partiet.
Röstresultaten talar sitt tydliga språk. Mellan riksdagsvalen 2014 och 2018 sjönk partiet från nästan sex procent av rösterna till knappt fyra och en halv procent. Till stor del var det nog sommarens bränder som räddade partiet från att åka ur riksdagen. Kanske kommer partiet att i detta Europaparlamentsval få ett liknande stöd på grund av uppståndelsen runt Greta Thunbergs klimatstrejk. Något liknande drömsiffrorna från valet 2014 – drygt femton procent – är dock inte att räkna med.
Vem som väljs av kongressen kommer att vara av stor betydelse. Inte bara för vilken politik partiet kommer driva, utan även för frågan om partiets själva överlevnad.
